söndag 26 februari 2012

Förkylningsvirus


Testar att blogga via mobilen ...

Jag har varit tyst ett tag, men jag har åkt på en rejäl förkylning med öroninflammation, jag var till vårdcentralen i onsdags då jag fick feber och frossa, jag är lite nojig sedan jag blev inlagd  för rosfeber, och då jag får feber vill jag kolla upp det, men det visade sig bara vara ett virus så inget penicillin behövdes, men jag ska på återkontroll på onsdag för nya prover och se att öroninflammationen  läker som den ska, som om det inte räckte med detta så har min mage rasat, sedan i onsdags så springer jag på toa varje kvart ungefär, jag har kramper och hemska trängningar som vid magsjuka ungefär, men det är inte någon vanlig magsjuka för ingen annan blir sjuk bara jag, detta är riktigt jobbigt och smärtsamt, jag har haft detta problem tidigare, senast för ett år sedan, då fick jag göra gastroskopi men det visade inget konstigt, sen försvann besvären i samband med en penicillin behandling mot bihålinflammation, så jag misstänker att det är en elak  bakterie som härjar i min mage, så jag försöker mota bort den genom att få i mig en massa goda magbakterier, genom att ta probimage  kappslar och dricka proviva jucie, jag hoppas detta ska ge effekt snart, för jag är helt slut av alla toalett besök, det enda som verkar lugna magen är att ligga på sidan med  en värme kudde på, men hur kul är det  att ligga i sängen hela dan då man förövrigt känner sig pigg?.. men just nu verkar det som att det sakta håller på att vända till det bättre, jag hoppas iaf att det är så...

fredag 17 februari 2012

Hej mitt namn är cancer...


Monolog av Stefan Sauk

“Hej. Mitt namn är cancer. Stör jag?
Ja, det gör jag nästan alltid, på någe sätt.
Nästan i alla fall. Jag måste berätta..


Jag kommer just från en gammal kvinna. Hon var mycket vacker och lugn, som om hon skulle ha väntat på mig. Hennes hem var stilla, hon hade till och med bäddat.
Satt med händerna i knät när jag kom…och log.


Man såg att hennes ögon hade sett va de behövde se. Hon hade en mycket mild blick.
Och hennes händer, de var så spröda. Som vackert mejslade fågelvingar och hon rörde dom så försiktigt över kroppen när hon märkte att ja hade kommit.


Som om hon ville hälsa på mig. Tala om att hon inte var rädd. Men de…de är ovanligt.
Oftast så blir ni ju skräckslagna när jag kommer.
Det är klart de. Ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste saken i världen.


Att livet är utmätt. Hela er tillvaro ställs plötsligt på spets, där den egentligen alltid borde vara.
Ja menar, ni lever ju alla bara en tumör från döden trots allt.
Och ändå så jagar ni genom livet som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö.


Men de hinner ni, det lovar jag. Men…hinner ni leva?
Ni får förlåta mig men, ni verkar så vilsna ibland som om ni inte visste vad det är som ni saknar så förtvivlat.
Tills jag knackar på. Då blir livet plötsligt väldigt viktigt.


Varenda sekund ska tas till vara, ett andetag är ett himmelrike, varje soluppgång är unik och alla futtiga saker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting.
Som om jag hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?


Ibland knackar ja på lite för tidigt, de vet ja. Men det borde ju vara en väckarklocka för er andra. Och ibland drar ja mig tillbaka självmant, och ger er en stund till. Och de glömmer ni aldrig.
Egentligen skulle ja kanske sätta mig en stund hos er alla där ute. Bara för att se vad som händer.

Jag skulle kanske göra er en tjänst. Vem vet. “




torsdag 16 februari 2012

Tankar och funderingar




I måndags var jag till bröst och sarko mottagningen på radiumhemmet och träffa läkaren, tanken var att nu skulle det bestämmas tid för operation, min behandling har ju varit helt bak och fram först cellgifter sedan skulle jag opereras var det tänkt, men då vart kirurgen misstänksam mot alla utslag jag hade på bröstet, de hade ju blivit fler sedan hon såg mig första gången, så hon tog hudprover på några stycken och det visade sig vara hudmetastaser, så det bestämdes att jag skulle strålas innan operationen, och det gav väldigt bra resultat, inte konstigt med tanke på att hela bröstet och nyckelben och lite av huden på halsen blev helt skinnflått, men då det nu har läkt så är bröstet mjukt och fint, inflammationen borta, alla synliga utslag borta, och de små knutorna under huden minskar hela tiden och har slutat att klia, bröstvårtan pekar nu utåt istället för innåt, med så bra resultat trodde jag ju själv att nu blir det operation, men läkaren hade fått svaren på lungröngen som gjordes då jag låg inne dagen före nyårsafton... jo jag fick veta resultatet av misstag av en läkare på IMA på nyårsaftons morgon, men då jag inte hade sovit något den natten och jag var trött och påverkad av morfin, uppkopplad med fullt av olika slangar i höger hand och fot, och även fått en urinkateter insatt, så var jag inte så motaglig för informationen han gav, han ville berätta om reultatet av lungröngen och den visade på att jag hade förändringar i lungorna. men det visste jag väl redan?. men nej det gjorde jag ju inte, då sa han att det var konstigt eftersom de funnits där sedan i sommras då jag gjorde den första datotomografin, men det hade ingen sagt något till mig om, hade ju bara fått veta att det inte hade spridit sig och alla sa ju att inget syntes i armhålan på ultraljudet, och ingen läkare har känt någon svullnad där och det var ett bra tecken, men nu hade det ändå funnits något i lungorna hela tiden, då jag inte visste något om detta så pratade han med en onkolog som var där nere och de läste igenom mina journaler tillsammans, sedan kom hon och pratade med mig, men jag hade svårt att ta in det hon sa, i sommras fanns det en förändring i mina lungor som var 2 mm stor/liten, och hon förklarade att det kunde vara så att då det var så litet, så brukar man inte alltid få information om det, för att inte oroa i onödan, för det behöver inte alltid vara cancer, sen uppfattade jag inte mer av det hon sa, men hon beklagade sig att jag skulle behöva få veta detta på nyårsafton, men det fick jag, och sedan blev jag lämnad med mina tankar, men jag bestämde mig för att inte berätta för någon förän jag hade träffat min egen läkare och fått mer klarhet i vad detta var för något, jag visste inte om jag hade uppfattat informationen rätt, så jag ville inte oroa familjen i onödan.
Men så i måndag träffade jag min läkare och han beklagade allt som hade hänt sedan sist och sa att jag varit med om mycket jobbigheter, så sant så, sen sa han att vi måste fundera på om vi ska sätta in cellgiftbehandling igen, och jag kände mig alldeles förvirrad, varför det? bröstet är ju jättefint, och borde ju gå att operera nu, men han syftade på mina förändringar i lungorna, men de skulle ha en konferans först för att ta upp mitt fall, och vilken behandling som är bäst för mig, jag påpekade att jag fått veta att förändringarna funnits där sedan i sommras utan att jag fått veta något, och det var något han inte själv kände till så han letade upp det första resultatet och där stod det faktiskt att det fanns förändringar i lungorna, men han hade ingen förklaring på varför jag inte fått veta något om detta, förändringarna hade ökat lite i storlek men de var inte större än 2-5 mm stora, förstod inte om det handlade om en förändring eller flera, men läkaren verkade tycka att detta var så litet att jag inte skulle behöva vara orolig, men någon operation blir det inte nu av bröstet, jag får ju herceptin var 3:e vecka och antihormontabletter varje dag,  blir det operation, måste jag göra uppehåll i de behandlingarna och läkaren ville inte riskera att jag står utan behandling nu. men som sagt mitt fall ska först diskuteras på en läkarkonferans, om vilken behandling som är lämpligast att sätta in, men det lutar åt att det blir en ny vända med cellgifter, det känns förstås inget vidare nu när jag börjar känna mig frisk och mycket piggare och jag sett fram emot att få ordentligt med hår på huvudet igen, men nu hinner det inte växa mycket innan det ska bort igen :( men, men inget att göra åt, men jag tror ingen behandling kommer att ske innan den 23 mars då jag ska träffa läkaren igen för att få reda på vilken behandling jag ska få, jag hoppas även att jag och familjen ska kunna få fira påsk uppe i norrland innan cellgifterna påbörjas igen, för har förändringarna vuxit så långsamt hitintills så kan väl behandlingen vänta någon vecka till, jag står ju ändå inte helt utan behandling ändå.
Sedan funderar jag ju så klart över varför dessa förändringar inte har påverkats utav cellgifterna jag fått då de hade en så stor effekt på resten av tumörerna inne i bröstet, de fanns ju  inget synligt kvar då de var över, förutom metastaserna i huden, men det förklarade läkaren med att det hade något med att blodgenomstömmningen till huden inte är så bra och cellgifterna inte kommit åt lika bra där pga det, men till lungorna borde de ju ha nått om det är bröstcancerceller som hamnat där, och även strålningen borde ha påverkat förändringarna då det stålats så hårt över bröst och även bakifrån mot skulderbladet fick jag strålning, men inte ens stålningen verkar ha påvekat förändringarna, så är det verkligen bröstcancer? eller har jag lungcancer oxå? eller är det något annat jag har där, självklart hoppas jag ju att de små förändringarna trots allt ska vara något ofarligt, men även om det inte är så, så tror jag ändå att bara jag får rätt sorts behandling så ska jag nog få bort detta oxå, det känns inte så omöjligt som man kan tro, och  hoppet är det sista som överger en sägs det och det stämmer nog

onsdag 15 februari 2012

Jävla skitcancer...



Jag hatar dig!!... Du vill inte att jag ska få känna hopp eller glädje över att strålningen var så otroligt effektiv att hudmetastaserna skrumpnat ihop och håller på att dö ut, att inflammationen har gett vika, huden är ny och fin och bröstet är lika mjukt och fint som det friska, det var ju meningen att jag nu skulle få bli opererad. Du vill inte att jag eller familjen ska få drömma och känna framtidstro. 
Jag har varit till helvetet och vänt igen och nu har kroppen så sakta börjat hämta sig från alla behandlingar och sjukdom,  håret är på utväxt och jag börjar må riktigt bra, det är ju nu livet skulle ta fart igen...  men nu får jag göra resan en gång till... för medans allt detta har pågått så har du hela tiden gömt dig där i min kropp inte i mitt bröst, utan i mina lungor! hela tiden har du funnits där utan att jag vetat om det, du är fortfarande liten men du finns där,och nu har du börjat växa, inte ens cellgifterna har bitit på dig, men om du tror att jag ska ge upp utan strid tar du fel, för om det är det sista jag gör, ska jag kämpa och göra motstånd, jag ska kriga och slåss allt vad jag kan, för att du inte ska trivas i min kropp, även om jag inte vinner så ska du inte få det lätt, för jag tänker aldrig, aldrig ge mig...

onsdag 1 februari 2012

Lycka :)

Tänk att man kan bli så lycklig av att få ställa sig i en varm härlig dusch, men det är precis  vad jag blev idag, jag har inte fått duscha på 1 1/2 vecka pga mitt brännskadade bröst och alla kompresser på det, så idag innan jag skulle till såromläggningen, på stålbehandlingen, så hade jag fått tillåtelse att få duscha, och det var gudomligt skönt :) och jag passade på, då huden var uppmjukad att massera bort gammal och död hud som hade bildat skorpor runt hela bröstet, så nu är det inte mycket utav den gamla huden som finns kvar, sen när jag träffade omläggnings sköterskan så sa hon att huden på bröstet såg jättefint ut och att jag nu inte behöver komma tillbaka :) jag har fortfarande sårskorpa kvar på halsen men det är helt torrt och hon satte bara på en tunn kompress så att det inte ska skava något, det enda jag behöver göra nu är att fortsätta att smörja så mycket som möjligt för att hålla huden mjuk, gissa om jag vart glad över att slippa sjukhusmiljön ett tag nu, efter 7 veckors dagligt besök, det är ju inte särskilt upplyftande att sitta i ett väntrum tillsammans med svårt cancersjuka människor, som är där för att stråla bort smärta från sina metastasser, det gör en påmind om vad som kan vänta om detta inte går vägen... men just nu känns det riktigt bra, att slippa sjukhusmiljön och att känna mig sjuk, sköterskan tyckte jag såg mycket piggare ut och hon tyckte t o m att håret hade vuxit sedan i måndags:)  tänk vad en varm dusch kan göra med en...

Tankar kring bröstcancer

Innan jag blev sjuk så trodde jag som många andra att bröstcancer var den lättaste formen av all cancer  och att det var bara att operera bort bröstet så var man frisk, för det är ju lite så bröstcancer framställs, att den är lättbotad, men i själva verket så är inte bröstcancer en sjukdom utan flera, de finns de som har lättare form av bröstcancer som inte behöver cellgifter eller strålning utan bara operation, det finns   aggressiv HER2 positiv och HER2 negativ bröstcancer det finns hormonkänslig bröstcancer och det finns bröstcancer som inte är hormonkänslig, plus många flera sorter som jag inte kan namnen på, och så finns det inflammatorisk bröstcancer som endast 3% drabbas av, som givetvis jag har! för jag ska ju alltid vara värst :/ och inte nog med det så har jag den ovanliga formen Her2 positiv i kombination med inflammationen,, ja det säger väl sig självt att prognosen för denna form inte är så bra, den finns inte ens omnämnd på cancerfondens sida... läkarna vet inte varför man får inflammatorisk bröstcancer, men en gissning är att cancern är så aggressiv och är så snabbväxande att det bildas en inflammation kring cancercellerna som finns i bindväven i bröstet. eftersom den här formen av bröstcancer är så ovanlig så är kunskapen hos läkare dålig och denna form av bröstcancer missas ofta och tas för en bröstinflammation och penicillin skrivs ut för att behandla bröstet med, det var det som hände mig, trots att bröstet var så stort och svullet så att det höll på att spricka,( kändes som det i alla fall) så förstod inte läkarna på vårdcentralen allvaret i det hela, utan gav mig penicillin och sa att jag var för ung för bröstcancer, min historia är tyvärr inte unik, när jag var på strålbehandlingen så fick jag berättat av en av de yngre tjejerna som jobbade på strålningen, att hennes mamma fick inflammatorisk bröstcancer 2007,  hon fick penicillin mot bröstinflammation i ett halvår! av läkarna på vårdcentralen, innan det upptäcktes att hon hade inflammatorisk cancer ,även hon fick cellgifter först som jag, strålning sen och sist operation, och för henne hade det gått bra:) innan hon berättade detta, så hade jag inte hört någon som har fått behandlingen i den ordningen som jag får nu, vilket har varit väldigt frustrerande och depprimerande, (att veta att jag måste ha kvar mitt cancerfyllda bröst, gav mig ångest)  men denna historia gav mig lite hopp om att det faktiskt kan gå bra:)  nu väntar jag bara på att bröstet ska läka, det ser faktiskt väldigt fint ut just nu, det är väldigt rosa och det ser inte alls så inflammerat ut som innan, och utslagen har minskat i storlek, jag känner fortfarande knölar under huden, men jag hoppas att de är döda cancer knölar som håller på att gå tillbaka av all strålning jag har fått, hoppas måste man ju ändå få göra trots att prognosen är dålig....
Gadgeten innehöll ett fel