måndag 27 maj 2013

Behandling nr 6

 

Jag delade upp detta blogginlägg från det  förra, jag tyckte inte det var rättvist mot Thilde att jag skulle avsluta  det fina inlägget om henne , med min behandling och mående.
så här följer resten. Del  2



I tisdags var jag till sjukhuset igen för att få min 6:e cellgift behandling, just nu börjar jag tycka att detta är rätt så jobbigt att få det, biverkningarna är väl fortfarande hyfsat lindriga, men jag får andra krämpor samband med detta, cellgiftet sätter igång en reaktion i mitt högra bröst som ser ut och känns som en inflammation, det svullnar upp ordentligt blir rött och jättehårt, och svullnaden ligger och trycker på nervbanor som ger mig hemska nervhugg och och andra obehag som enorm sveda och värk, bröstet är dessutom alldeles varmt, detta gav med sig i börja efter första vecka och lugnade sedan ner sig, men nu sitter det i nästan ända tills jag ska få nästa behandling , detta tar på mina krafter och mitt humör kan jag lugnt säga, jag har inget tålamod och jag är väldigt lättretlig, och jag vill inte ta några starkare tabletter, för jag blir så dålig utav de, men snart har jag inget annat val än att ta till de tyngre värkmedicinerna igen. det står mellan att sova bort dagen, bli helt orkeslös och må illa och ha jobbiga svettningar, men bli av med värken, till att ha en hemsk nervvärk som gör att jag inte kan sova eller koppla av och som gör mig galen, och familjen drabbas av mitt humör, pest eller kolera. jag önskar att det kunde finnas andra bra värktabletter som inte gjorde en trött eller illamående.
sedan har jag ju hudmetastaser på två ställen en på vänster sida och en på höger bröst, båda har spruckit sönder och blöder och vätska hela tiden, vilket också påverkar mitt humör, jag tycker detta är äckligt och jättejobbigt, särskilt nu när det är varmt och man helst vill ha linne på sig, hur snyggt är det med stora plåster överallt? kanske de inte alltid syns men jag vet att de finns där och känner när de spricker sönder och börjar blöda och det räcker, jag har blödit ner så mycket kläder och sängkläder så hälften vore nog,  en annan fundering är om jag kan bada ute i sjön sedan det blir varmare, med dessa sår? troligtvis inte...ja min självkänsla har fått sig en rejäl törn på senare tid, jag gillar inte det jag ser i spegeln och med denna värk så orkar jag inte ta tag i träningen, som gick så bra i början, just nu känns det som jag bara finns till, men till vilken nytta? har ingen energi eller ork att hitta på något på egen hand, känner mig bara uttråkad och fruktansvärt less på allt, och mest i vägen faktiskt, men jag har försökt att gilla det jag ser i spegeln, men det känns mer som jag försöker lura mig själv, jag ser ju ut att vara 10 år äldre än vad jag är, hur kul är det då? jag har till och med fått frågan ett par gånger om jag är Thildes farmor eller mormor :( jag är så uttråkad av att gå här hemma, men mår samtidigt för dåligt för att jobba, vart tog livskalitèn och glädjen vägen? är det meningen att jag bara ska överleva så länge det bara går, men om man inte mår bra i övrigt då? känner mig ensam fast jag har familj, värdelös för att jag ser ut som jag gör, trött sliten och överviktig, och noll energi till att ta tag i det. jag vill så gärna, men orkar inte ta tag i den biten som det ser ut nu.

Jag vet att behandlingarna sliter på mig både fysiskt och psykiskt, mådde så här under första vändan med cellgifter också, när jag slapp dessa så fick jag så mycket mer energi och livsglädjen återvände. men nu är jag tillbaka i skiten och jag känner mig så pass ful att jag inte gärna vill visa mig ute bland folk, det känns som alla stirrar på mig, och det gillar jag inte., jag känner mig aldrig riktigt glad längre, vilket jag normalt är, jag har fallit ner i en svacka som jag inte tycks ta mig upp ur.
Jag vet jag att det finns vackra överviktiga kvinnor därute, men jag tillhör inte de på något sätt, glåmig och plöffsig är inte särskillt attraktivt på något sätt, jag går mest här hemma och ser ut som en vandrande vålnad.

Nu blev det ett sånt där trist inlägg igen, men jag måste få ur mig mina känslor, och de är just nu inte så vackra, funderar allvarligt på att lägga ner bloggen, och börja skriva dagbok privat istället, har förstått att de finns de som blir ledsna och illa berörda och mår dåligt när de läser min blogg, och de vill jag inte.så därför funderar jag på att sluta skriva om mitt mående här.

Jag har svårt att visa mig ledsen privat även för min egen familj, att visa mig svag inför andra är något jag helst inte gör, jag klarar inte av att någon ska tycka synd om mig, har alltid haft svårt att gråta när andra ser på. därför blir bloggen en ventil för mina icke glada känslor.även om jag vet att andra läser det jag skrivet, så är det lättare att hantera, men jag vill inte att någon ska behöva må dåligt, pga mig, vilket just nu är fallet.

8 kommentarer:

  1. Hej, jag tittar in här lite då och då. Vet inte riktigt hur jag hittade hit men det gjorde jag. Jag tycker att du ska behålla din blogg och skriva deg du vill i den. Om det är någon/några som tar illa vid dig av vad du skriver får dom väl ta en paus i läsandet. Det är din blogg, din ventil. Glöm inte det!!
    Hoppas morgondagen blir något lättare för dig, och önskar dig bättring!
    Stor kram från Magda i São Paulo/ Brasilien.

    SvaraRadera
  2. Tycker absolut att du ska fortsätta skriva här. Om någon tar illa upp får de sluta läsa bara. De flesta uppskattar ju att du skriver helt ärligt och öppet om hur du känner.
    Hoppas du mår bättre snart.

    SvaraRadera
  3. Hej:)
    Håller fullständigt med om vad föregående skriver, det är inte ditt ansvar att folk läser och blir ledsna! Är det svårt får folk sluta läsa i så fall! Hoppas av mitt hjärta att du snart mår bättre<3
    Kram katarina

    SvaraRadera
  4. Jag tycker inte att du ska sluta skriva, det är din ventil och det är faktiskt ett val man kan göra att gå in och läsa eller inte. Mår man så dåligt av att gå och och läsa det du skriver så får man faktiskt strunta att gå in, du måste tänka på dig Annika och inte alla andra. Jag tycker att det är jobbigt att läsa när du har ont men blir så glad när jag läser att tumörerna har minskat. Nä forsätt som du gjort och sen är det upp till andra att välja om de vill gå in eller inte. Skickar massor med bättringskramar till dig. Kramar från Maria Engstrand

    SvaraRadera
  5. Fina du!! Jag tycker du är såååå tapper även om det inte kanske inte känns så för dig. Jag tycker du verkar vara en otroligt omtänksam mamma och partner och jag önskar att du kunde se den tappra och fina kvinna jag ser på bilderna du publicerar. Men jag vet samtidigt hur det känns att inte vara "vän med sin kropp" och att inte gilla det man ser i spegeln. Att då lägga till att kroppen heller inte fungerar som man vill eller är van vid...Jag förstår dig!! Fast jag tycker du är fin!! Många styrkekramar till dig - hoppas det vänder snart! kram Jessica

    SvaraRadera
  6. Hej håller helt med om att du ska fortsätta skriva på bloggen om det känns bra för dig! Vi som följer dig är ju inte tvingade att läsa! Fin mamma är du! Kram Eva

    SvaraRadera
  7. Hej! Jag tycker inte du skall sluta att blogga. Den som inte mår bra av vad du skriver behöver inte gå in o läsa. Det är så viktigt att få skriva o berätta hur man känner sig och hur man mår. Det måste få komma ut.
    Fortsätt blogga om hur du mår, det finns andra som känner igen sig och det är bra för då vet man att man inte är själv om att må dåligt p.g.a den där vidriga cancern.
    Styrkekramar till dig =) Hälsningar Ewa

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Du ska naturligtvis göra som du själv känner, när det gäller bloggen. Den vill läsa gör det och andra får låta bli. Det är absolut deras eget ansvar och om du känner det bättre av att "prata av" dig med dina läsare, så ska du fortsätta med det.

    Det är väl inte så underligt att du känner dig trött och dålig med den behandling du har gått/går igenom. Dina närmaste skulle kanske uppskatta att du visar dem hur du känner? Tror i alla fall att de har lättare att förstå dina reaktioner då. Men det här mina egna tankar...

    Jag tror nog att de tycker att du är fin hur du än är.

    Önskar att du snart mår bättre, även om du inte känner så nu.

    Varma lyckoönskningar
    Siv (som inte kommenterat tidigare)

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel