tisdag 6 mars 2012

Herceptin nr 8

Igår var jag till Radiumhemmet för att få mitt herceptindropp nr 8 av 17, när jag satt där i stolen så kom det in en kvinna som pratade med sköterskan som skulle ge henne herceptin och jag kunde inte undgå vad de pratade om, de diskuterade om läkare som inte alltid är så smidiga när de ger cancerbesked, hon hade fått sitt cancerbesked per telefon, och som jag förstod det som så rörde det sig om att få besked om återfall och de hade sett något i hennes lungor som såg ut som cancer, men när detta hade kollats upp noga visade det sig vara ärrvävnad från en lunginflammtion, sköterskan berättade att hon hade jobbat på lungröntgen och sa att det är jättesvårt att se skillnad på förändringar som är cancer och från ärrvävnad av någon annan orsak, detta har jag oxå fått höra från flera håll nu, att när förändringarna i lungorna är så små som mina 2-5 mm så kan man omöjligt se om det är cancer eller inte, nu vet inte jag om mina förändringar har vuxit sedan i somras för jag frågade min läkare om detta och då visste han inte om att de funnits där redan innan mina behandlingar sattes igång, och han blev lite osäker, därför beställde han en ny datotomografi till mig där man ser bättre av hur det ser ut i torax och buk, och den 15 mars ska jag få göra datotomografin, känner mig lite nervös inför detta, men har bestämt mig för att inte tänka för mycket på vad svaren ska visa, det finns ett litet hopp om att förändringen inte är cancer och det vill jag gärna tro, men jag vet oxå att med min tur i denna cancer soppa så är det säkert cancer, men på det vill jag inte tänka just nu, som någon citerade på mailinglistan jag är med i  "Alla ska vi dö någon gång men IDAG lever jag" det är precis så jag känner det, just nu mår jag bra då cellgiftbiverkningarna har lämnat min kropp och det vill jag njuta av så länge det går, jag kan inte gå och oroa mig i förväg för då kommer jag gå under psykiskt, och det kommer gå ut över min familj som har haft det tillräckligt tufft under detta halvår,  Sambon sa tidigare innan vi visste om min ev lung metastas, att han inte skulle orka med detta en vända till.. så jag vill inte tänka på om vi tvingas gå igenom detta igen om hur det ska gå för vår familj, Per har fått ta en stor del av Thildes uppfostran och gränssättning då jag inte har orkat, och hon testade han värre än värst, då jag mådde som sämst, cellgifterna gjorde mig ganska likgiltig inför hennes trots, jag orkade inte bry mig, jag hade nog med mig själv,( tänkte stundtals att jag inte ville utsätta familjen för detta helvete att de skulle må bättre om inte jag fanns med i bilden) det känns som jag har missat så mycket av Thildes utveckling under detta halvår, och nu vill jag ta igen det och umgås med familjen så mycket det går, tyvärr så drabbas jag på bakslag på bakslag då mitt immunförsvar inte är det bästa, är det inte virusinfektioner av något slag så är det magen som brakar ihop på mig, men jag orkar ändå vara delaktig i Thildes uppfostran igen, för hon är en tjej på snart 3 år med järnvilja och mycket självständig ung dam med humör som sin Pappa:), som klättrar i skåp och plockar åt sig sånt hon vill ha eller äta, står det högst upp tar hon stolen och klättrar resten. hon är väldigt hjälpsam, och vill gärna hjälpa till att plocka upp matpåsar och in i kylskåpet, duka och vara med vid matlagning, men ibland vill man inte ha hennes hjälp och då blir hon väldigt förnärmad. jag förstår att det är tufft att behöva ta hand om henne själv. jag har mått dåligt av deras bråk, men ibland kan man inte hålla sig för skratt, som då  hennes pappa skällde på henne i helgen då hon tagit sin stol för att klättra i skåp igen, då sa han att  han skulle binda fast hennes stol så att hon inte kunde flytta på den, då blir hon så arg och skäller tillbaka att hon ska slänga pappa, sen går hon och hämtar två soppsäckar och tejp, den ena säcken försöker hon dra över huvudet på sin pappa, där han sitter på golvet och den andra drar hon över hans fötter och ben sedan tejpar hon så att påsen ska sitta ordentligt :) (det lyckas inte så bra) för ska han bråka med henne då vill hon slänga honom.. vad hon fått det där med sopsäckarna ifrån vet jag inte, men det kommer säkert av att vi har sagt att vi ska slänga hennes leksaker som hon inte vill städa upp, men att hon vill slänga sin pappa har jag aldrig hört förr:) fantasi det har hon iaf...
Jag vill hellre njuta och koncentrera mig på familjen än att tänka på cancer och  ev.nya behandlingar. därför är jag inte längre så sugen på att prata cancer av förklarliga själ, den 23 mars får jag veta hur min närmaste framtid kommer se ut, men tills dess vill jag må bra.


Älskade barn
En bild från julafton där Thilde busar med sin storebror:)

4 kommentarer:

  1. hej Annika
    förstår att det känns jobbigt och att du känner som du gör vissa dagar.Men du betyder så mycket för min kusin och han älskar dig så mycket. jag vet att du har det jobbigt ett rent H-vete men tro aldrig att han och TIlde skulle ha det bättre utan dig ...
    Du och Tilde betyder allt för honom

    älskar er alla kram Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anette tack för de orden:) jag vet att han älskar mig, men han har mått väldigt dåligt då jag varit sjuk,och ibland vill man skona de man älskar från jobbiga situationer, så då tänkte jag att flytta isär kunde vara en utväg, men när jag var som mest nere så redde vi ut det,(cellgifterna får en att tänka väldigt negativa och deppiga tankar tyvärr) men det är nog jobbigare för anhöriga att stå hjälplöst brevid och se på ibland utan att kunna göra något åt situationen. men nu mår jag bra och tänker njuta av den känslan så länge det går. All kärlek till dig och din familj kram Annika

      Radera
  2. Förstår att du är orolig men inte vill/orkar lägga energi på negativa tankar. Det gör du rätt i, lägg positiv energi på dig o din familj, oro över något du inte VET är onödigt (jag vet att det är lättare sagt än gjort...).
    Känner igen mig lite i din beskrivning kring familjesituationen. Har två barn på 2,5år o 5år. Min läkare sa till min man att det finns stöd för honom också o jag mer eller mindre sa att han måste ta det stödet om han ska orka vara ett stöd för mig! Så han pratade med en kurator några gånger under min behandlingstid...det tror jag var bra.
    Kanske vore bra för din sambo, att få ventilera med någon professionell.
    Jag skrattade när jag läste om din dotter, känner förstås igen mycket :) Ja det är härligt!
    Styrkekram till dig!
    Annica A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Annika!
      Jo det fanns någon form av samtalsstöd iform av anhöriggrupper har vi fått veta, problemet är att tiderna inte passar in med sambons jobb, då vi inte bor i närheten av sjukhuset, så han hinner inte sluta jobbet innan dessa anhöriggrupper börjar, någon annan form av samtalshjälp har vi inte fått erbjudande om,jag har inte heller fått erbjudande om kurator eller psykolog förän i dec då jag var hos sjukgymnasten på ks för att få stödstrumpa och handske till armen och handen, då jag är väldig svullen pga misstänkt blodpropp,( och det är tack vare kirurgen som skulle ha opererat mig och hennes påtryckningar att jag fick komma till en sjukgymnast, det var även kirurgen som informerade om anhörigstödet oxå) sjukgymnasten frågade mig då om jag behövde någon att prata med och det sa jag att det ville jag, så hon skrev en remiss till samtalsstöd, men än idag har jag inte hört något från sjukhuset ang detta, och just nu kan det kvitta tycker jag, men om det blir en ny vända med behandlingar, så kommer jag behöva någon att prata med det vet jag.kramar Annika

      Radera

Gadgeten innehöll ett fel