Baciller och sjukhusvistelse

 

 



Nu är jag här igen,

bloggen blir vilandes mer och mer, då jag inte tycker jag har så mycket intressant att skriva, mina dagar består mest av vila då jag har så pass mycket värk och smärtan och värktabletterna gör mig trött så jag orkar inte mycket.
Mina sår är ju en följetong och de tycks aldrig läka tyvärr, jag blev inlagd på sjukhus för ett par veckor sedan då jag fick en infektion i kroppen med feber och när febern låg kring 38 grader så ringde jag in till min mottagning och sköterskan jag pratade med tyckte jag skulle åka in till akuten för att ta prover, eftersom jag nyligen hade fått cellgifter så kunde mina vita blodkroppar vara låga.

Jag kände på mig att jag skulle bli kvar på sjukhuset så jag packade en väska direkt med sånt jag kunde behöva, och mycket riktigt,  efter 3 timmar på akuten så fick jag veta att jag skulle bli kvar, jag hade låga vita = dåligt immunförsvar och bakterier i såren, både streptokocker och stafylokocker samt en bakterie till som jag inte minns namnet på men som gör att såren luktar illa, så det blev en veckas vistelse på sjukhus med antibiotika i spruta, när det äntligen var dags att åka hem så fick jag upp lite blod då jag hostade och eftersom de inte visste vad det berodde på så ville de behålla mig en dag till för att kolla röngenbilder, så det inte var något ifrån lungorna som orsakade blodet, beskedet att jag skulle få stanna en dag till gjorde mig ledsen, jag hade sån hemlängtan, hemlängtan och oro över varför jag hostade blod fick tårarna att rinna, jag tyckte det var jättejobbigt att de inte kunde ge mig något lugnade svar på varför jag hostade upp blod, själv trodde jag det berodde på att jag hostade så hårt att slemhinnorna var irriterade för det var inte mycket blod som kom upp, men ingen kunde ge mig ett lugnade svar, och då började min fantasi skena iväg, för min mamma hade cancer i matstrupen och tillföljd av det så hostade hon mycket, och natten då hon dog så hade hon hostat sönder något i halsen och hon förblödde hemma på köksgolvet i väntan på ambulans, stackars pappa kunde inget göra mer än, att försöka hålla henne vid liv till ambulansen kom.
så när jag hostar så hårt som jag gör är jag livrädd att samma sak ska hända mig, och att inte då få ett svar på vad det kunde bero på att jag hostade blod gjorde inte saken bättre, dagen därpå så fick jag träffa en annan läkare vid ronden för att förhoppningsvis bli utskriven, de hade haft möte med min behandlande läkare och röntgenläkare som hade konstaterat att jag hade några små monster nära någon bronk som kunde irritetera, och orsaka min hosta, men de var nekroser, alltså döende metastaser, och inget man kunde göra något åt, det kunde bero på dessa att jag hostade blod men inte säkert, när jag sätt där i läkarens rum med två sköterskor, så frågar de en massa, bla så tyckte de att jag borde ha kontakt med ASIH = avancerad sjukvård i hemmet, när jag frågade varför? kunde de inte ge något tydligt svar, bara att det kunde vara bra för mig att ha det, när jag sa att jag inte ville ha det försökte de övertala mig, men jag stod på mig, jag anser inte att jag är så pass sjuk att jag måste ha sjukvård hemma, och detta gjorde mig upprörd,
Jag tror att jag skulle känna mig mera sjuk om jag även blev patient i mitt eget hem.
jag tror att min vanliga läkare har förstått detta, för han försöker se till att jag är på sjukhuset så lite som det bara går,  cellgiftkapslarna är en sån sak han ordnade så att jag skulle slippa åka till sjukhuset för att få behandling vecka 2, sen brukar han om allt verkar lugnt inte boka läkarbesök varje månad, så att jag slipper att se honom på ett tag, som han sa innan jul, då nästa planerade besök skulle vara nu i februari, men jag blev tyvärr dålig och en ny tid ordnades direkt.
Jag förstår att det säkert är i all välmening när läkare  eller sköterskor( det var inte första gången) försöker få mig att ta hjälp av hemsjukvård eller vårdcentral, men det de inte verkar förstå är att jag vill leva så friskt som det bara går och känna mig fri från sjukdom, jag vill kunna ta mig en dusch när jag känner för det, och inte planera in det i samband med att ASIH kommer hit för att lägga om mina sår,  att behöva planera min dag efter deras tider när de har tänkt att komma hit, jag vill inte behöva planera något alls, och  jag vill känna mig fri att göra vad jag vill så länge jag kan det, den dagen då jag är så pass dålig att jag är sängliggandes och inte kommer ut, då är det dags för ASIH att komma hit, visst jag har en hemskt dålig kondition just nu, men så illa är det inte riktigt ännu.
Jag har ju klarat av både bröllop och dop två helger i rad nu, så pass illa är det inte med mig ännu :)
jag lovade dock att kompromissa lite med att jag skulle gå till vårdcentralen en gång i veckan för att få såren omlagda, men efter att ha berättat att de inte har den sårkundskapen här, så skulle de kontakta deras sårsköterska, hon kunde följa med ut på ett första besök för att berätta och visa hur de skulle göra, det kunde jag gå med på.
Efter att ha träffat sårsköterskan kände jag mig lugnad, hon var jättetrevlig och förstod mig precis, att jag inte ville ha hjälp i hemmet och stöttade mig till 100% dessutom tyckte hon inte att jag behövde gå till vårdcentralen för att få såren omlagda, det klarade jag hemma, och hon skulle hjälpa mig med en grundligare rengöring på sjukhuset i samband med att jag fick min behandling,  för det räcker med att rengöra med tvål och vatten, och i samband med att jag duschar, och när hon och jag träffas så kan hon peta lite mer i såren för att få bort det som är dött och luktar illa. hon hade dålig erfarenhet av vårdcentraler hon med, och skrattade då jag berättade att jag hade gått till vårdcentralen på inrådan av en läkare som var vikarie för min läkare i somras, då jag hade en stor hudmetastas som växte fort och blödde rejält, hon hade tyckt att jag skulle få den kollad och omlagd på vårdcentralen, väl där fick jag berätta vilka kompresser jag brukar använda hur jag rengör osv, anledningen till att jag gick dit var ju att såret störtblödde och det visade sig att hon inte hade något blodstillande medel att stoppa blödningen med så jag förstod inte vad jag gjorde där över huvudtaget,
Detta höll sårsköterskan med om och hon hade likande erfarenheter ifrån vårdcentraler tyvärr, det känns ändå bra att de, som jag har mest kontakt med på sjukhuset stöttar mig i att jag sköter om mina sår själv hemma,
Denna vecka har jag läkarbesök och behandling igen, och då ska såren kollas, tyvärr tror jag att jag  fortfarande har baciller i de, eftersom de har börjat göra ondare än tidigare och vätskar väldigt mycket, jag har meddelat detta, men innan de vill skriva ut mer penicillin vill min läkare se såren själv,
Jag önskar bara att såren ville börja läka nu, för detta är inte roligt.

Alla hjärtans dag firade vi med att gå på bröllop i en vacker kyrka och med ett vackert brudpar och i ett trevligt sällskap på kvällen, trött var jag när vi kom hem, men det var det värt :)

I lördags den 22 feb så var det dags för dop för Pers kusinbarn och Thildes syssling, och även det var jättefint, med fin sång och gott fika efteråt och Thilde hade jätteroligt med de övriga barnen stora som små, även här kom vi hem sent på kvällen och trött var jag men ändå nöjd med att jag orkat.

Det var först senare när vi kom hem som jag tänkte över vilket datum det var, den 22 februari är det datum mamma dog för 17 år sedan, lång tid kan tyckas, men jag minns det som i går och chocken jag kände vid beskedet, det känns fortfarande lika smärtsamt när jag tänker på det, du är för evigt saknad och älskad lilla mamma.