Rehabilitering

Tack för de fina kommentarerna på bilderna i mitt förra inlägg, Thilde har förmågan att locka fram leenden hos mig, men jag har ändå lätt för att le, när jag inte orkar le, då mår jag riktigt dåligt! Därför är det svårt att se, för någon utomstående som inte känner mig så bra, hur sjuk eller dåligt jag egentligen mår, jag ser oftast alldeles för frisk ut, men jag kan lova att jag på senare tid har fällt många tårar, både av smärta, rädsla och ångest, men när jag har mina nära och kära omkring mig så mår jag så mycket bättre.
Jag fick ju det ångestfyllda beskedet att min luftspalt på 6 cm inte gick att åtgärda för att den satt så svårt till, dels så var det högt upp på vänster sida och så smalt att det skulle bli svårt att gå in med ett drän, de ville i såna fall gå in strax ovanför vänster bröst, men på vänster sida går viktiga blodkärl och hjärtat ligger där och åt andra hållet så har jag en hudmetastas som de var oroliga för.
Så läkarna beslutade att det var för riskabel för att risken att punktera några viktiga blodkärl var för stort.
Att få detta beslutet kändes inte roligt. Men självklart vill jag inte utsätta mig för onödiga risker.
Inför att jag skulle skrivas ut iftån sjukhuset så sa jag att jag ville ha en röntgen eftersom jag var orolig för att läget hade försämras,  eftersom jag hade mer ont i ryggen vid djupa andetag,  trots att min syresättning blivit bättre på mindre syrgas. 
Röntgen visade bättre än vad jag kunde tro, första beskedet uppfattade jag att läkaren sa att luftspalten nästan hade minskat med 2 cm vilket i mina öron var jättebra och jag blev givetvis glad. I onsdags då jag skulle skrivas ut och åka för att mellanlanda på Jakobsbergs sjukhus,  så kom läkaren in för ett avslutnings samtal och sa att hon dubbelkollat röntgen bilderna igen och det visade sig att jag bara hade 1 1/2 cm luftspalt kvar! Ännu bättre än vad jag trodde från början! Lungorna verkar självläka sig själva, helt otroligt! det trodde jag ju aldrig, nu hoppas jag självklart att hon inte sa så bara för att lugna mig,
utan jag väljer att tro på att detta besked stämmer.
Onsdagen blev en aning stressig för mig, jag visste att jag skulle skrivas ut och att de ordnat så att jag hamnade på en vårdavdelning på Jakobsbergs sjukhus, nu visste jag att det är en palliativ avdelning,  men här ska jag bara mellanlanda och rehabilitera mig, så att jag både vågar och kan klara mig själv när jag väl kommer hem.
Det blev en del kramar och lyckönskningar från personalen på lungmedicin som har varit jättegulliga mot mig, men jag hoppas ändå att jag inte behöver återvända till dem igen.
Kl 10.00 så kom transporten för att hämta mig,  och då kommer stressen smygandes över mig, och det knyter sig i halsen och pulsen stregrades,  och jag blev tungandad fast jag var förberedd och allting, resan gick bra och smidigt och jag blev väl mottagen av personalen på avdelningen. Men trots att jag då borde ha slappnat av så skeenade pulsen ännu värre och jag blev rädd  att jag återigen fått en lungkollaps för det var så jag känt de tre gångerna jag åkt in, det enda som inte stämde var att jag inte blev mer andfådd, men jag lyckades inte lugna ner mig själv,  så då fick jag en  lugnande tablett och mot eftermiddagen så kändes allt mycket bättre igen.
Alla upplevelser jag haft på senare tid har gett mig ångest som jag har svårt att styra över och detta är något jag måste jobba med, innan jag vågar vara hemma själv igen, och jag tror inte att det är omöjligt,  för här är det så mycket lugnare, de har flexibla tider vad det gäller mediciner och mattider, jag har fått träningsprogram så att jag kan träna varje dag för att stärka mina muskler långsamt och försiktigt.
Här är rummen inte lika sjukhussterila vilket för mig är jätteskönt, här finns lekrum så Thilde känner sig Välkommen här också,  och igår satt vi och pärlade halsband och hårsnoddar  ute på balkongen när vi fikade, det blev en riktigt mysig stund tillsammans.
Sjukhuset ligger mycket närmare hem, så Familjen kan komma och hälsa på varje dag om de kan,  men målet är förstås att jag ska kunna komma hem snart, men först måste jag våga lita på att jag inte kommer att kvävas när det sega slemmet sätter sig i halsen på morgonen och inte vill lätta upp. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli så rädd av mig, men det har jag blivit och det är skitjobbigt, men jag tror att jag ska kunna övervinna dessa rädslor också. För jag tänker klara detta också.
Idag fick jag underbart besök av min barndomsvän Mimmi som kom förbi med en vacker bukett med solrosor och lite tidningar, det är så roligt att få prata bort tiden en stund och glömma lite var man befinner sig. Men i helgen blir det nog ganska lugnt eftersom mannen och yngsta dottern padsar på att åka ut till husvagnen vilket jag verkligen unnar de, men jag saknar de så otroligt när de inte är här,  Tänk att familjen betyder så mycket! särskilt nu när man inte får vara tillsammans.

Tänk på det! att inte ta de ni älskar förgivna,
tala om hur mycket de betyder, varje dag, för morgondagen vet vi inget om

Kort uppdatering via mobilen

Nu är det dags att uppdatera lite, jag börjar med att berätta att jag tog mig upp till norrland och hämtade hem Thilde,  och resan gick jättebra, kände t o m att jag kunnat stanna någon dag extra, självklart var resan jobbig, men det var så skönt att våga ge sig iväg,  men vi hann inte mer än hem igen, och min rädsla började minska och jag upplevde t om att konditionen blivit lite bättre, så hände det igen, efter en vecka där vi hunnit med kalas för Thilde  drabbades vi alla, utom Thilde av magsjuka, jag kom lindrigt undan, och kräktes bara en gång, men hade hemska kramper i magen,  med detta innebar att jag var tvungen att försöka att städa så gått det gick, då även Per låg utslagen, så när vi tror att allt är över och vi planerar att åka till Västerås och fira Pers morfar då han fyllde 80 år.
Så kände jag mig så konstigt andfådd igen och ringde och rådfrågade ASIH och de ringde 112 åt mig
Just när ambulansen kommer är jag så andningspåverkad att jag nästan får panik, de skruvar upp sin  syrgas till 17 liter och då känns det lite bättre.
När jag kommer in så visar röntgen att höger lunga kollapsat igen och även en bit av vänster lunga har drabbats. Så nu ligger jag på lungmedicin  med ett dränge sedan förra lördagen och har ingen aning om när jag får komma hem, eftersom vänster sida inte har förbättrats, sedan jag kom in.
Så ser min situation ut just nu, just som man började känna sig trygg i situationen så rycks benen undan ingen,  och läkaren jag har verkar ha bråttom att skicka hem mig och det gör mig ännu mer stressad,  jag är livrädd för att båda lungorna ska kollapsa samtidigt och att jag inte ska hinna in itid, nästa gång,
Detta var kanske inte den roligaste uppdateringen att komma med, men jag lever i alla fall.

Det är jobbigt nu

Det här året har inte börjat bra alls, och det känns som om det går utför nu, för ca två veckor sedan åkte jag in akut till sjukhuset då jag hade fått tungt att andas och plötsligt så rosslar det till i bröstet och jag börjar spotta blod, jag blev livrädd kan jag säga, strax innan hade jag ringt in till motagningen på grund av att jag hade tungt att andas för rådgivning, sköterskan skulle ringa upp igen, men under den tiden så hann jag ringa 112 eftersom jag fortsatte att spotta ordentligt med blod, där och då trodde jag att min sista stund var kommen att min familj skulle hitta mig död på badrumsgolvet när de kom hem, så skärrad var jag, ambulansen kom och det gick rätt fort till Ks kan jag säga, men väl på akuten så tog det 6 tim innan jag kom iväg till röntgen och den visade att min högerlunga hade kollapsat, den var helt luft fylld, så ett drän opererades in under lokalbedövning, lungsäcken kunde de inte bedöva och det gjorde grymt ont när de satte dränet, kan jag säga, och ont gjorde det under de 8 dagar det satt där.och sög ut luft och vätska.
Efter 6 dagar blev jag flyttad till Lungmedicin, där jag fick en bärbar dräneringslåda och kunde gå själv på toaletten. bara det kändes som en frihet.
Dagen jag skulle hem drog de dränet och jag fick veta att jag hade strålning inplanerad mot lungan vilket jag inte hade fått information om tidigare, så jag blev iväg skickad för att ställa in strålmaskinen, och därefter ny röntgen på lungan som visar att jag bara har en liten luftspalt kvar på 1 cm som troligtvis skulle läka av sig självt, så därefter drog de dränet och jag fick information om att jag skulle få åka hem direkt, detta var jag inte beredd på, jag hade ju fortfarande jätteont och andades med syrgas, och i sista stund kommer syrgassköterskan in med en syrgaslåda som hon säger att jag ska få med mig hem, där och då brast det för mig, all den oro och rädsla jag burit under hela sjukhustiden bubblade upp till ytan och jag kände mig liten och ynklig som ett barn, det blev helt enkelt för mycket att jag skulle bli patient i mitt eget hem och låst med syrgas, hade jag inte tryckt på, så hade jag inte fått den mobila syrgasen med mig hem, men min svärmor fyllde 60 år den helgen och jag ville vara med och fira jag med, och det skulle jag inte kunna göra med den stora lådan jag hade fått, men även den mobila syrgasen är för tung för mig att bära ner själv ifrån tredje väningen, eftersom jag är väldigt svag i kroppen, så för att komma ut måste jag ha hjälp, och jag orkar inte gå många steg förrän jag är helt slut.
Mitt i denna röra på sjukhuset kom två av mina tidigare arbetskollegor, en har gått i pension och den andra har bytt arbetsplats, men båda har blivit som mina extra mammor, och trots att jag var så ledsen när de kom, så lyckades de att muntra upp mig lite,och det kändes lite bättre efteråt.
Denna veckan har jag varit iväg till sjukhuset flera gånger, först var jag till läkaren, som berättade att jag har en tumör som sitter så till att den drar in lungan, vilket gjorde att den tillslut kollapsade, så nu strålas jag, för att förhoppningsvis  få tumören  att minska, så att jag ska slippa syrgasen, men efter allt som har hänt på senare tid är jag väldigt orolig för biverkningar av strålningen, jag är rädd att få hosta och slem som gör att jag hostar eftersom jag är rädd att lungan ska kollapsa igen.
Självklart var det jättesvårt för mig att ligga helt plant på strålningsbritsen, då det var dags, genast började jag harkla och ha mig och det kändes tyngre att andas, men en jättegullig sköterska kom in mellan varven och titta till mig samt att jag fick en ringklocka i handen så jag kunde ringa om det vart för jobbigt, första dagen var min dotter Angelika med och det kändes skönt då jag hade väska och syrgasvagnen att dra, för mig är det väldigt tungt, så jag vill helst inte åka själv till sjukhuset, och trixa med med allt i taxin själv, och leta eluttag på sjukhuset för batteriet räcker bara en timme om jag har på 1 liter syrgas, men när jag går måste jag ha högre dos märker jag, för jag blir andfådd jättesnabbt, jag behöver bara böja mej ner och ta upp något på golvet, så flämtar jag efteråt.
Idag på fm innan jag skulle åka iväg, så började jag tokhosta igen, jag har inte  hostat nästan något alls sedan jag kom hem ifrån sjukhuset, det var som att jag har slem som sitter fast i halsen, så jag hostade så att jag nästan kräktes, och då ringde jag till strålningen för att få råd om hur jag skulle göra, och de tyckte att i och med att jag inte kan ligga ner på rygg så ansåg de att jag skulle ta en paus och vila mig över helgen, när jag frågade om det fanns något man kunde göra mot hostan eller slemmet så kunde de inte ge några råd, utan hänvisade mig till bröst och Sarko mottagningen, så jag ringer dit och får prata med en sköterska som har jobbat länge på radiohemmet men är ny på mottagningen, så hon visste inte något, så hon rådfrågar en läkare, min var tydligen inte där idag, och han ger  rådet att åka till strålningen och låta en läkare titta på mig ifall det är biverkningar från strålningen, det eller uppsöka akuten, var hans svar och jag ville varken det ena eller det andra, att sitta tok hostandes i en taxi med en tung syrgas maskin med mig, var inte särskilt lockande, jag tror inte den läkaren hade kunnat se något speciellt ändå, jag ville ju bara ha råd, så att jag kan fortsätta strålas nästa vecka utan att hosta, hostan beror säker på lungorna, men det är klart jag är orolig så att det inte är lungan som strular till det igen, men blir det för jobbigt åker jag in till akuten.
Jag vet inte vad jag ska tro men det känns som att kroppen håller på att säga upp sig, och att det går fort utför nu, och jag är rädd,  den 31 har jag även en tid för MR för hjärnan och med allt som har hänt på senare tid så är jag orolig att det har börjat växa där med, jag klarar inte mera nu, just nu känner jag mig väldigt liten och svag, jag har nu sett till att en remiss är skickad till ASIH så att jag kan få hjälp i hemmet dygnet runt om det så behövs.
Detta var inget jag önskade, men nu är situationen så.
Självklart önskar och hoppas jag att jag ska bli bättre, men just nu känns det inte så, och det skrämmer mig,
Mitt i allt detta så är Thilde uppe i Vilhelmina hos farmor och farfar och har det toppenbra, jag saknar henne jättemycket, för hon kan verkligen det där med att få andra att må bättre, hon tvingar en att tänka på annat, och det hade jag behövt just nu, samtidigt är det skönt att hon inte är hemma nu när jag mår så här, men jag saknar henne. två veckor till ska hon vara där uppe, så det blir tomt här hemma.
Det här var ingen rolig uppdatering men det är så det är nu. jag hoppas verkligen att det vänder till det bättre nu. för jag klarar nog inte mer nu

Baciller och sjukhusvistelse

 

 



Nu är jag här igen,

bloggen blir vilandes mer och mer, då jag inte tycker jag har så mycket intressant att skriva, mina dagar består mest av vila då jag har så pass mycket värk och smärtan och värktabletterna gör mig trött så jag orkar inte mycket.
Mina sår är ju en följetong och de tycks aldrig läka tyvärr, jag blev inlagd på sjukhus för ett par veckor sedan då jag fick en infektion i kroppen med feber och när febern låg kring 38 grader så ringde jag in till min mottagning och sköterskan jag pratade med tyckte jag skulle åka in till akuten för att ta prover, eftersom jag nyligen hade fått cellgifter så kunde mina vita blodkroppar vara låga.

Jag kände på mig att jag skulle bli kvar på sjukhuset så jag packade en väska direkt med sånt jag kunde behöva, och mycket riktigt,  efter 3 timmar på akuten så fick jag veta att jag skulle bli kvar, jag hade låga vita = dåligt immunförsvar och bakterier i såren, både streptokocker och stafylokocker samt en bakterie till som jag inte minns namnet på men som gör att såren luktar illa, så det blev en veckas vistelse på sjukhus med antibiotika i spruta, när det äntligen var dags att åka hem så fick jag upp lite blod då jag hostade och eftersom de inte visste vad det berodde på så ville de behålla mig en dag till för att kolla röngenbilder, så det inte var något ifrån lungorna som orsakade blodet, beskedet att jag skulle få stanna en dag till gjorde mig ledsen, jag hade sån hemlängtan, hemlängtan och oro över varför jag hostade blod fick tårarna att rinna, jag tyckte det var jättejobbigt att de inte kunde ge mig något lugnade svar på varför jag hostade upp blod, själv trodde jag det berodde på att jag hostade så hårt att slemhinnorna var irriterade för det var inte mycket blod som kom upp, men ingen kunde ge mig ett lugnade svar, och då började min fantasi skena iväg, för min mamma hade cancer i matstrupen och tillföljd av det så hostade hon mycket, och natten då hon dog så hade hon hostat sönder något i halsen och hon förblödde hemma på köksgolvet i väntan på ambulans, stackars pappa kunde inget göra mer än, att försöka hålla henne vid liv till ambulansen kom.
så när jag hostar så hårt som jag gör är jag livrädd att samma sak ska hända mig, och att inte då få ett svar på vad det kunde bero på att jag hostade blod gjorde inte saken bättre, dagen därpå så fick jag träffa en annan läkare vid ronden för att förhoppningsvis bli utskriven, de hade haft möte med min behandlande läkare och röntgenläkare som hade konstaterat att jag hade några små monster nära någon bronk som kunde irritetera, och orsaka min hosta, men de var nekroser, alltså döende metastaser, och inget man kunde göra något åt, det kunde bero på dessa att jag hostade blod men inte säkert, när jag sätt där i läkarens rum med två sköterskor, så frågar de en massa, bla så tyckte de att jag borde ha kontakt med ASIH = avancerad sjukvård i hemmet, när jag frågade varför? kunde de inte ge något tydligt svar, bara att det kunde vara bra för mig att ha det, när jag sa att jag inte ville ha det försökte de övertala mig, men jag stod på mig, jag anser inte att jag är så pass sjuk att jag måste ha sjukvård hemma, och detta gjorde mig upprörd,
Jag tror att jag skulle känna mig mera sjuk om jag även blev patient i mitt eget hem.
jag tror att min vanliga läkare har förstått detta, för han försöker se till att jag är på sjukhuset så lite som det bara går,  cellgiftkapslarna är en sån sak han ordnade så att jag skulle slippa åka till sjukhuset för att få behandling vecka 2, sen brukar han om allt verkar lugnt inte boka läkarbesök varje månad, så att jag slipper att se honom på ett tag, som han sa innan jul, då nästa planerade besök skulle vara nu i februari, men jag blev tyvärr dålig och en ny tid ordnades direkt.
Jag förstår att det säkert är i all välmening när läkare  eller sköterskor( det var inte första gången) försöker få mig att ta hjälp av hemsjukvård eller vårdcentral, men det de inte verkar förstå är att jag vill leva så friskt som det bara går och känna mig fri från sjukdom, jag vill kunna ta mig en dusch när jag känner för det, och inte planera in det i samband med att ASIH kommer hit för att lägga om mina sår,  att behöva planera min dag efter deras tider när de har tänkt att komma hit, jag vill inte behöva planera något alls, och  jag vill känna mig fri att göra vad jag vill så länge jag kan det, den dagen då jag är så pass dålig att jag är sängliggandes och inte kommer ut, då är det dags för ASIH att komma hit, visst jag har en hemskt dålig kondition just nu, men så illa är det inte riktigt ännu.
Jag har ju klarat av både bröllop och dop två helger i rad nu, så pass illa är det inte med mig ännu :)
jag lovade dock att kompromissa lite med att jag skulle gå till vårdcentralen en gång i veckan för att få såren omlagda, men efter att ha berättat att de inte har den sårkundskapen här, så skulle de kontakta deras sårsköterska, hon kunde följa med ut på ett första besök för att berätta och visa hur de skulle göra, det kunde jag gå med på.
Efter att ha träffat sårsköterskan kände jag mig lugnad, hon var jättetrevlig och förstod mig precis, att jag inte ville ha hjälp i hemmet och stöttade mig till 100% dessutom tyckte hon inte att jag behövde gå till vårdcentralen för att få såren omlagda, det klarade jag hemma, och hon skulle hjälpa mig med en grundligare rengöring på sjukhuset i samband med att jag fick min behandling,  för det räcker med att rengöra med tvål och vatten, och i samband med att jag duschar, och när hon och jag träffas så kan hon peta lite mer i såren för att få bort det som är dött och luktar illa. hon hade dålig erfarenhet av vårdcentraler hon med, och skrattade då jag berättade att jag hade gått till vårdcentralen på inrådan av en läkare som var vikarie för min läkare i somras, då jag hade en stor hudmetastas som växte fort och blödde rejält, hon hade tyckt att jag skulle få den kollad och omlagd på vårdcentralen, väl där fick jag berätta vilka kompresser jag brukar använda hur jag rengör osv, anledningen till att jag gick dit var ju att såret störtblödde och det visade sig att hon inte hade något blodstillande medel att stoppa blödningen med så jag förstod inte vad jag gjorde där över huvudtaget,
Detta höll sårsköterskan med om och hon hade likande erfarenheter ifrån vårdcentraler tyvärr, det känns ändå bra att de, som jag har mest kontakt med på sjukhuset stöttar mig i att jag sköter om mina sår själv hemma,
Denna vecka har jag läkarbesök och behandling igen, och då ska såren kollas, tyvärr tror jag att jag  fortfarande har baciller i de, eftersom de har börjat göra ondare än tidigare och vätskar väldigt mycket, jag har meddelat detta, men innan de vill skriva ut mer penicillin vill min läkare se såren själv,
Jag önskar bara att såren ville börja läka nu, för detta är inte roligt.

Alla hjärtans dag firade vi med att gå på bröllop i en vacker kyrka och med ett vackert brudpar och i ett trevligt sällskap på kvällen, trött var jag när vi kom hem, men det var det värt :)

I lördags den 22 feb så var det dags för dop för Pers kusinbarn och Thildes syssling, och även det var jättefint, med fin sång och gott fika efteråt och Thilde hade jätteroligt med de övriga barnen stora som små, även här kom vi hem sent på kvällen och trött var jag men ändå nöjd med att jag orkat.

Det var först senare när vi kom hem som jag tänkte över vilket datum det var, den 22 februari är det datum mamma dog för 17 år sedan, lång tid kan tyckas, men jag minns det som i går och chocken jag kände vid beskedet, det känns fortfarande lika smärtsamt när jag tänker på det, du är för evigt saknad och älskad lilla mamma.

 

Hemma från sjukhuset

Ja som de flesta som läser här vet, har jag legat på sjukhus nu i 8 dagar  och jag fick komma hem i torsdags kväll.
Allt började den 29/12-11 som dessutom var älsklingens födelsedag, Han och Thilde följde med mig på min dagliga strålbehandling, och jag kände inget direkt konstigt på förmiddagen, förutom att jag var lite tröttare och tyngre i benen, strålningen gick bra och efter den tog vi en fika i cafeterian i väntan på min Herceptin behandling som jag får var tredje vecka, och även den gick bra, kände mig lite trött efteråt, men det är inget konstigt, orken är inte som tidigare och jag blir fort trött,
På hemvägen på pendeltåget, började jag känna av en jobbig värk i vänster arm, men trodde det berodde på strålningen då jag har fått ont i armhålan då det har blivit svullet där av strålningen, av värken kände jag mig även lite frusen, men tänkte att jag tar en citodon  då vi kommer hem, så att vi kan gå ut och äta sedan, jag ville ju inte förstöra Pers födelsedag totalt med min sjukdom, tog en citodon och kände mig lite bättre och vi gick iväg till den lokala puben och beställde lite mat jag kände mig frusen och hängig och matt hela tiden, så när vi kom hem så kröp jag till sängs och fick en jätte hemsk frossa, jag har nog aldrig fysit så mycket i hela mitt liv, lite senare på kvällen tog jag mun temp och den visade på 40,3 och den gick inte ner med febernedsättande tabletter heller, så det var bara att hålla ut och försöka att få i mig vätska, på morgonen så hade tempen sjunkit och låg under 38 grader, men jag bestämde mig för att jag inte orkade åka till strålningen denna dag, för jag hade grymt ont i vänster arm och rygg, och efter att besök i badrummet och sett hur jag såg ut framför spegeln så var det definitvt klart att det inte skulle bli någon strålning denna dag, för jag var illröd på vänster arm och skuldra som efter den värsta solskada, och trodde att det var strålningen som tagit fel dagen innan, så jag ringde till strålbehandlingen och beskrev symptomen, men hon sa att de inte strålar min arm och tyckte att jag skulle ta mig in till akuten, och de ringde och förvarnade akuten om att jag skulle komma in, så jag tog en sjukresa och åkte in, där tog de en massa prover på mig både vanliga blodprover och prover de skulle odla på, medans jag väntar där får jag besök av Ulla-Britt och Danne, vilket gjorde väntan mycket mindre tråkig :) så bestämdes det att jag skulle få antibiotika, medans de droppade så började jag känna ett obehag vid porten där de fäst nålen, det stack, kliade och sved och då jag känner där nålen satt känner jag en bula, då har all penicillin gått in vid sidan om och hamnat i huden, så det blev att ringa på klockan men ingen kom, så Ulla.britt fick bege sig ut och leta upp någon som kunde komma och stänga av droppet, det visade sig att det inte var farligt att det hamnat under huden, och kroppen skulle sköta det själv, men porten fick inte användas tills de visste vad felet var, så det blev en nål i handen, där de fick fortsätta medicinera mig, tillslut fick jag komma upp på en avdelning, där blev jag iväg skickad på olika röntgen, minns inte riktigt vilka, då  jag blev krafigt illamående och kräktes vid två tillfällen, när jag kom tillbaka fick jag en illamående tablett, och den hjälpte och jag mådde lite bättre efteråt, men så började de kolla mitt blodtryck och det blev bara sämre och sämre, och då jag var oerhört svår att sätta nya nålar eller ta blodprov  så kallades en narkosläkare och en narkossköterska in, de lyckades sätta en nål på foten, men även de hade problem med mitt blodtyck som hela tiden sjönk ,tillslut så tippade de sängen bakåt och bokstavligt tryckte i mig vätska intravenöst, sen kopplades även syrgas in  och de hade hela tiden koll på mig, men inget av vad de gjorde hjälpte så när mitt blodtryck ligger på 50/47 så bestämdes det att jag skulle ner till IMA för där kunde de ha observation på mig hela tiden, och skulle det krisa rejält så fanns narkosläkarna i närheten, så jag rullades i väg 01.30 till IMA  och runt denna tid ringer de även hem och meddelar situatonen för Per, att jag har flyttats och att blodtrycket är dåligt, det konstiga är att själv är jag vaken och inte särskillt rädd, jag känner igen situationen, var med om något liknande då Angelika föddes då blev det en liknade sitiation då jag inte tålde epuidural sprutan jag fick, där blev mitt blodtryck oxå faligt lågt och narkosläkare och en massa annat folk fanns på plats för att försöka häva sprutans effekt, där tryckte de också i mig påse efter påse med vätska, så situationen nu kändes välbekant, På IMA blev jag uppkopplad till en massa apparaturer och jag fick slangar överallt kändes det som, och då jag inte gjorde av med någon vätska så fick jag en urinkateter inkopplad så att de kunde se hur mycket vätska kroppen gjorde av med, och eftekten av all vätska de pumpat in i kroppen gjorde att blodet späddes ut så jag fick två påsar blod för att förbättra blodvärdet.
På denna avd  där fyra sängar fick plats och det ända som jag såg var slangar och rummet där alla läkare och sköterskor satt och hade koll där firade jag min nyårsafton, jag kan säga att jag inte hade någon vidare nyårskänsla, jag såg inga nyårsraketer hörde dem bara. och sjukhusmaten var inte särskilt lyxig den heller, men tidigare under dagen den 31/12 så hittade Ulla-britt  och Danne mig igen  trots att jag bytt avd., så lite sällskap fick jag allt:) , under tiden jag låg på IMA  var jag så orkeslös och så dålig att jag inte klarade av att sköta min egen hyeigen, och jag kände mig ynklig som inte  kunde klara sånt själv. på nyårsdagen så fick jag komma upp på den vanliga avd. igen och det såg jag verkligen fram emot för på IMA fanns inget att göra, ingen tv/radio tidningar eller något annat, Det var så skönt att komma upp på den vanliga avd. igen där kunde jag se på tv och sköta mig lite själv, för nu var de flesta slangar bortkopplade, däremot fick jag penicillin dropp rätt ofta och även dropp med protiener då jag tydligen hade brist på det, det hade konstanterats att jag hade rosfeber + någon annan hudinfektion, så jag fick ett bredspektrums antibiotika som kroppen svarade bra på, men det tog ett tag att använda min vänstra arm som var så svullen och hård att jag inte ens orkade lyfta den, så för att driva ut lite extra vätska fick jag vätskedrivande, vilket hjälpte lite mot nervsmärtan i högerbenet som gav vika mer och mer så det berodde nog på tyck mot nervbanor. senare på dagen den 1/1-12 så kom Per Markus och Thilde förbi, när de skulle gå så kom Angelika och hälsade på, Angelika kom förbi dagen därpå  den 2/1-12 med sin pojkvän oxå, vilket Ulla-britt och danne gjorde oxå, så det känns som jag har haft besök nästan varje dag som jag låg inne:) på tisdagen den 3/1  så började jag dagen med att åka iväg på operation för att sätta in en cvk vid halsen då det inte gick att sätt fler nålar i armar ,händer eller fötter längre, mina blodkärl strejkade helt, operationen gick bra men vackert såg det inte ut. och rejät trött var jag efteråt. denna dag så hämtade Angelika Thilde på förskolan och tog med henne och hälsade på vilket jag uppskattade väldigt mycket, för jag saknade min lilla  trollunge väldigt mycket, på onsdagen den 4/1-12  så fick jag besök av min arbetskompis Agneta,  det var meningen att Hélène skulle kommit också men det var så mycket på jobbet att hon inte kunde komma ifrån, tråkigt, men jag blev jätteglad över Agnetas besök, det livade upp mig lite, och tidningar hade hon med sig, så jag fick lite  att läsa och titta i, på torsdag så fick jag veta att mina infektionsvärden nästan var bra och på morgonen skulle jag få min port bort opererad och utbytt, så strax efter kl 07 rullades jag iväg till Thorax där ett operationsteam stod redo att ta emot mig, på med en varm operationsmössa och ett varmt täcke som de sedan blåste varm luft under, så jag hade det väldigt behagligt, men bad ändå att få lite lugnande vilket inte var något problem, så jag kände mig behagligt trött och dåsig då de satte igång, fick ett starkt smärtstillande medel oxå som jag blev lite snurrig utav, så operationen gick bara bra, senare på kvällen kom en läkare in till mig och sa att jag fick åka hem om jag ville, mina infektionsvärden var nästan bra, och det var klart att jag ville hem. så jag fick penicillin Dalacin 300 mg utskrivet som jag ska ta 3 ggr om dagen fram till den 15/1 så jag hoppas jag jag slipper få tillbaka skiten nu, innan jag åkte hem så tog sköterskan bort min cvk som jag hade i halsen vilket var en enorm lättnad då jag tyckte den gjorde ondare än insättning av port a cathen, det var väldigt obekvämt att ha en infart i halsen den skavde och ömmade en hel del. det var skönt att få komma hem, men det är tyvärr så att jag inte mår helt bra, är väldigt trött och inte orkar så många knop, även om jag önskade att jag gjorde det.. Thilde vill vara och klänga på mig mest hela tiden, lite svårt då jag har två operationsärr på höger sida och en vänsterarm som inte vill fungera, pga infektion/ödem. under hela tiden jag har legat inne, alla vardagar vill säga, så har jag strålats, det har varit tufft men det har gått, med smärtstillande medicin och lugnande i kroppen så har det gått. i morgon är det en vanlig dag igen Thilde ska till förskolan och jag ska till ks och strålas, sakta men säkert så börjar orken återvända,
Detta blev ett långt och ganska rörigt inlägg, hoppas det gick att läsa ändå.
kram och god fortsättning till er alla!