Ångest

Jag mår som sagt tidigare, iget vidare, och när jag säger att jag har ångest,  då menar jag ingen vardags ångest som vem som helst kan drabbas av, utan jag har ren och skär dödsångest, jag antar att  det är metastaserna i lungorna som gör att det blir så tungt att andas och denna värme gör inte saken bättre,  jag har slem i halsen plus att jag är ordentligt muntorr, vilket inte är någon bra kombination. Jag vet att man ska andas i rektanglar när ångesten kommer,  men när man har svår att dra in luft för att det tar emot. Och sedan andas ut, är inte det lättaste , när lungorn inte fungerar som de ska. Andas gör jag ju, men jag får en sådan hemsk panik i samband med detta att det blir svårt atr få mig att slappna av för hela min kropp är spänd som en fiolsträng, att det enklaste sak som att gå på toa är nästan en omöjlighet för mig pga att kroppen är så spänd, då behöver jag någon som kan lugna mig med lugna rörelser på ryggen så att jag kan slappna av, och  ett vanligt snabbt toa besök tar väldigt lång tid för mig och jag blir riktigt andfådd samtidigt,  denna ångest gör att jag inte vill vara ensam, jag behöver någon hos mig hela tiden tyvärr och det finns det ingen möjlighet till.
Angående  närståendepenning  som man max kan ta ut 100 dagar för. Det har vi läkarintyg på men det är bara 80% av lönen så det har vi inte råd att ta ut heltid på tyvärr,  för ekonomin måste gå ihop också.
Idag har sköterskorna som har haft semester kommit tillbaka och de är inte alls insatta i min nya situation  med så stark ångest och jag känner att de inte har tid att vänta in mig tills jag lugnat ner mig, utan måste göra annat, detta gör mig ännu mer stressad och orolig,  så allt blir bara en ond cirkel där jag inte kan slappna av alls.  Så ni som tror att det bara är lite ångest som bara är att andas lite har fel, för jag får kämpa för att andas och samtidigt få kroppen att slappa av.

Slutet?

Nu har jag varit länge här på Jakobsbergs Palliativa vårdavdelning.  Här var det ju meningen att jag bara skulle mellanlanda, men så verkar det tyvärr inte riktigt bli, min luftspalt tycks ha läks av sig själv, men kroppen vill ändå inte vara med, jag lider av svår ångest och får andnöd hela tiden, jag blir andfådd av att prata, äta, ja av allt egentligen, och ingen har något svar på vad det beror på, men detta gör mig ännu mer orolig och rädd och ökar bara på problemen ännu mer,  det har gått så långt att jag inte, orkar eller klarar av att vara själv längre, så Angelika och Per har fått sova över här, för att jag ska känna mig tryggare, problemet är att de inte kan vara här jämt,  och vi har inte barnvakt åt Thilde hela tiden, så det blir svårt av den anledningen också.  Och snart börjar Per att jobba efter semestern igen, tyvärr måste han ju göra det, för att vi ska få ekonomin att gå ihop.
Tyvärr är också verkligheten sådan att det inte finns tillräckligt med personal här, för att kunna sitta och lugna mig då jag får panik ångest, vilket gör att jag känner mig rätt otrygg då rädslorna kramar mig.
De senaste två dagarna har Per sovit här och hans närvaro har gjort mig mycket lugnare än vad jag har varit, jag uppskattar även Angelikas närvaro,  men där mår jag dåligt över att min dotter ska behöva ta hand om sin mamma och se mig må på detta sättet.
Allt detta med att kroppen är superstressad och trött,  gör att jag tror att jag inte kommer att klara detta så länge till,  vilket gör att jag bär på en enorm sorg för min familj.  Och försöker att ordna allt så, att de inte ska behöva tänka på eller planera allt då jag dör, jag har skrivit brev till barnen och håller på med ett till Per också, jag försöker att planera min begravning, men allt detta tar ännu mer krafter och jag börjar bara att gråta då jag försöker,  men lite har jag trots allt lyckas planera, fast jag mår ännu sämre av det, men jag vill inte att min älskade familj ska behöva bekymra sig över  sånt när det är dags, jag är så tacksam över att vi har haft så fina vänner ute på campingen som har ställt upp och tagit Thilde, så att Per har kunnat vara här med mig även farmor och Angelika är jag väldigt tacksam för just nu.
Detta är ju ingen uppdatering jag ville skriva,  men så ser läget ut just nu.
Kramar