sen tar jag 2 reliv hoppas att det ska hjälpa mot värken, och går och lägger mig igen efter ett tag så släpper faktiskt samandragningarna och jag hoppas att få sova en stund, men nej då, vet inte om det är hormonerna eller bra tröttheten som gör att tankarna skenar iväg, tankarna på min mor dyker upp och jag inser att jag saknar både henne och pappa extremt just nu, trots att det har gått 12 år sedan hon försvann så känns sorgen lika smärtsam efter henne fortfarande,det kan oxå bero på att det är en del jobbiga datum så här nära inpå då jag snart ska ha barn, som gör att minnena gör sig påminda, den 22 februari -97 så dog mamma oväntat i matstrupscancer, efter flera års behandling, jag visste att hon fått tillbaka cancern men trodde den skulle gå och behandla och visste inte om att hon fått en dödsdom denna gång, fick veta efteråt att alla andra kände till den men att hon inte ville att jag skulle veta något, men hon dog inte av själva cancern utan av att något strörre blodkärl brast i halsen på henne då hon hostade, och hon dog på köksgolvet tidigt på morgonen, medans pappa ringde ett par ggr efter ambulansen som inte dök upp 2 ggr tutade det upptaget då han ringde...
den 13 mars 2005 så dog ju pappa 10 år efter sin kärlkrans operation, efter mammas död kom vi varandra närmare och jag känner att jag fick 8 år extra med han, jag hade på känn att han inte skulle leva så många år eftersom han hade sitt dåliga hjärta, jag tror att han visste att han inte hade så många år kvar, för han pratade mycket om att börja ett nytt liv då mamma dog och börja resa, vilket han oxå gjorde, och pratade mycket om mammas död och pratade mycket minnen, jag har fått veta efteråt att operationen han gjorde ger oftast bara 10 år extra att leva, så han visste säkert om det, för han pratade om att man inte vet hur länge man har kvar att leva, på ett skämtsamt sätt ,men än då, han nämde saker som att han funderade på att sälja lgh och flytta till något mindre och resa upp pengarna för att det inte skulle bli tjafs om arvet då han dog, jag visste vad han ville att jag skulle ha när den tiden kom, för jag hade aldrig lånat pengar av han som mina syskon gjorde stup i ett, och de var skyldiga en massa pengar viket inte jag var, så han visade mig vissa saker som bara jag kände till, och jag visste att han gömde undan mammas smycke skrin( han ville ge mig det samma dag då mamma hade dött men jag klarade inte att ta emot det då, tog bara emot ett halsband som han absolut ville att jag skulle ha, och det halsbandet bär jag nästan alltid runt min hals, det är en islänsk galder av guld som sägs uppfylla ens önskningar... men pappa berättade för Eivor (hans sambo)att jag skulle ha smyckeskrinet, för han ville inte att de skulle säljas av. och han visste att jag inte skulle göra det.. så när pappa dog gav hon mig det, det kändes som att han planerade mycket innan han dog, som att han rensade och sålde av mycket saker i lgh, allt han gjorde kändes som att han hade en baktanke med, han ville ge mig saker för att kompensera det mina syskon hade fått, men inte jag,
så när han dog kändes det som att jag fått lära känna pappa bättre och fått några extra år med honom, så sorgen kändes inte så smärtsam som efter mamma för det kändes som att han faktiskt hade förberett mig under de 8 år som gått efter mamma dog, så när han dog kändes det som att han var med mig, och berättade för mig vad jag skulle göra, hur jag skulle planera begravningen och allt, vissa minnen fick mig till och med att le under sorgen, det var som att han satt bredvid och berättade barndomsminnen för mig, han kändes så otroligt närvarande, bara att jag inte såg honom, vill bara tilllägga att Eivor har känt samma sak och gör det fortfarande runt vissa datum, ja datum ja, den 22 mars skulle pappa fyllt 69 år och den 6 April begravdes pappa, alltså dan innan jag är beräknad att få "lillskrutten" och den 12 April skulle mamma ha blivit 69 år, jag blev beräknad att få den 13 April ett tag vid första ulj,
datumen känns jobbiga men de betyder ändå mycket för mig...trodde nog att jag kommit över många jobbiga känslor, men i och med att jag nu ska ha barn igen så verkar alla känslor komma tillbaka tyvärr, särskilt då man inta kan sova på natten så dyker tankarna upp...
känner mig faktisk ganska ensam just nu, vet att jag inte borde känna så, men det gör jag...har varken mamma pappa eller syskon att dela glädjen med, jag har ingen kontakt med mina syskon av olika anledningar som jag inte orkar eller vill ta upp här just nu
jag längtar verkligen efter "lillskrutten" i magen, och vill bara känna glädje,men när jag väntade Angelika och Markus så fanns mamma där och stöttade och uppmuntrade och glades med mig , men nu är jag själv med mina tankar och funderingar...
tilbaka till det där med myrorna i köket, när jag klev upp och skulle äta frukost så ser jag en myra på köks bordet, och förstår direkt att de har kommit in igen, och tittar på golvet där de kom in förra gången, men ser inget som rör sig, så jag tittar vid bordet och blommorna och där är de fullt i mina blommor, börjar bli orolig att de byggt bo i jorden, men de måste ha kommit i natt för de fanns inte där i går, söker efter vart de kommit in denna gång, men inser att det är samma ställe som innan,då ett par myror söker sig ner mot golvlisten där de kom in förra gången, så det blir att ta fram flaskan med radar igen, inte så hälsosamt jag vet:/ men jag vill inte ha myror innomhus, så känslan var rätt då jag vid 3 tiden satt och drack óboy vid köksbordet, men då såg jag inget...
"Avundas aldrig någon dess sken av lycka ty du känner inte hennes hemliga sorger"
Mamma på öland -96
pappa på öland 2002
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar