Jävla skitcancer...

Jag hatar dig!!... Du vill inte att jag ska få känna hopp eller glädje över att strålningen var så otroligt effektiv att hudmetastaserna skrumpnat ihop och håller på att dö ut, att inflammationen har gett vika, huden är ny och fin och bröstet är lika mjukt och fint som det friska, det var ju meningen att jag nu skulle få bli opererad. Du vill inte att jag eller familjen ska få drömma och känna framtidstro. 
Jag har varit till helvetet och vänt igen och nu har kroppen så sakta börjat hämta sig från alla behandlingar och sjukdom,  håret är på utväxt och jag börjar må riktigt bra, det är ju nu livet skulle ta fart igen...  men nu får jag göra resan en gång till... för medans allt detta har pågått så har du hela tiden gömt dig där i min kropp inte i mitt bröst, utan i mina lungor! hela tiden har du funnits där utan att jag vetat om det, du är fortfarande liten men du finns där,och nu har du börjat växa, inte ens cellgifterna har bitit på dig, men om du tror att jag ska ge upp utan strid tar du fel, för om det är det sista jag gör, ska jag kämpa och göra motstånd, jag ska kriga och slåss allt vad jag kan, för att du inte ska trivas i min kropp, även om jag inte vinner så ska du inte få det lätt, för jag tänker aldrig, aldrig ge mig...