Nu var det länge sedan jag skrev något, men lusten och orken har inte riktigt infunnit sig till att skriva.
Det har hänt en del på det privata planet som har upptagit mina tankar på senare tid, vad det är vill jag inte gå närmre in på här på bloggen, det får stanna i familjen helt enkelt, men det är något som gör mig både ledsen och orolig i alla fall.
Cancer drabbar inte bara den som får det, utan det drabbar vänner och familj också, och jag tror att det många gånger är värre att vara den som står bredvid den som är sjuk, än att vara sjuk, jag har ju landat i min sjukdom, och är väldigt medveten om att mitt liv inte kommer att bli så långt som jag önskar, det har jag också accepterat på något konstigt vis, men jag hoppas att cellgifterna jag får nu ska hålla sjukdommen i schack länge så att jag kan leva med den som en kronisk sjukdom, det som är bra är att detta nya cellgiftet faktiskt krymper ner tumören i mitt bröst, och det ger mig ju förhoppningar om att få leva ett tag till, självklart vill jag finnas kvar i många år till och vara ett stöd för mina barn, jag vet ju hur det är att förlora en förälder som ung vuxen, när mamma gick bort var jag 23 år och jag tog det väldigt hårt,och jag förstår om mina barn oroar sig mycket för att jag är sjuk och kommer att dö i förtid, för vem ska finnas för de då? de har ingen som helst kontakt med sin pappa sedan lång tid tillbaka och vill inte ha det heller, och pga att de inte vill ha kontakt med sin pappa av olika skäl som jag inte vill gå närmre in på här, så har även deras farmor och farfar tagit avstånd. det tycker jag är väldigt tråkigt, så om jag går bort, så har de ingen vuxen kvar att vända sig till om de behöver hjälp eller stöd, jag och Per har pratat lite om detta och han säger att han självklart kommer att finnas där för mina stora barn om de vill det,och de får bo kvar tills de hittar något eget, det som jag tycker är viktigt är att de inte ska tappa kontakten med sin lillasyster, de är ju trots allt syskon och till och med Thildes gudföräldrar och Thilde avgudar sina storasyskon, så det är viktigt att de fortsätter att hålla kontakten, om det värsta skulle ske, för cancer är en väldigt lömsk sjukdom, och det kan snabbt vända till det sämre igen, det är jag väldigt medveten om.... min bloggsyster Malin som skriver i bloggen "Glad i livet" har nu fått avsluta alla sina behandlingar. och hon får endast smärtstillande och "modighetsmedicin" som hon skriver i sitt senaste inlägg, jag blev så ledsen då jag läste hennes inlägg för hon och jag har ju samma grundsjukdom och hennes spridning som upptäcktes förra sommaren ,var också till lungor och hjärna som jag har, fast jag har även spridning till andra bröstet och till huden med, jag ville så gärna att hon och jag skulle kämpa och sporra varandra tillsammas, och bli friska ihop, men så blir det inte, en efter en faller mina blogg och nätvänner bort i Bc, så jag är mycket väl medveten om att det kan vända snabbt åt fel håll, men jag gör mitt bästa för att hänga med ett tag till, jag hanterar min oro mer på ett praktiskt plan, och försöker ordna så att det ska bli så bra som möjligt den dagen medicinerna inte fungerar längre, vilket jag självklart hoppas ska dröja.
Som nära anhörig tror eller jag vet att rädsla är den känsla som dominerar tankarna, och att man kanske sörjer i förväg, rädsla över att mista den person som alltid har funnits där och gett en trygghet, rädsla för framtiden, hur kommer det bli?, hade jag fått bestämma så hade jag inte velat att mina barn ska behöva gå igenom detta, att oroa sig för framtiden, själv tänker jag inte så mycket på framtiden, utan jag är mer här och nu, jag vill inte oroa mig eller ta ut något i förväg, men som barn till någon som är sjuk så gör man nog det.
Nu till något roligare. jag har haft besök av min underbara barndomsvän Mimmi och hennes fina döttrar som kom hit och lagade lunch åt oss allihopa, sedan gick vi ut en sväng i parken för att barnen skulle få leka av sig lite, tyvärr var det lite för kallt ute för att vara ute någon längre stund,
Mimmi och Carin åker karusell
Mimmi och Ebba
Carin vet hur man kör buss :)
inga spärrar här inte :)
Efter en lite kylig lekparkstur så var det skönt, att få komma in i värmen igen, och då blev det lite gofika , med bla en kladdkaka som Thilde hade bakat, och efteråt så lekte barnen och myste i lektälten som Per satte upp åt de :)
Thilde smörar formen till kladdkakan
Thilde har vanan inne när det gäller att baka :)
Lite bus och mys i lektältet :)
I tisdags fick jag min 3.e behandling med cellgifter och jag mådde inte illa alls igår, men jag hade en hemsk huvudvärk hela dagen, idag har jag ingen huvudvärk men jag är trött och jag har nervkänningar, inte så att det gör direkt ont men det är väldigt obehagligt, det pulserar och har sig lite överallt i kroppen, hoppas det ger sig till i morgon, för jag vill gärna följa med till västerås, för i helgen händer det lite roliga saker, vi ska till västerås och bevittna en vigsel och Thildes farmor och farfar kommer ner och kidnappar med henne upp till norrland i 2 veckor! hur ska vi stå ut så länge utan henne ? i år får vi fira påsk utan vår lilla Thilde, det känns lite tråkigt att inte ha henne med vid påsken, men hon fick bestämma själv, och först ville hon inte åka upp utan mamma eller pappa, sedan försökte hon med att Angelika eller Markus kan följa med :) men sedan vart hon nöjd då hon fick ta med sig lite leksaker och gossedjur :)
Inlägg
