Sommartid

Igår firade vi som många andra påsk, och hade ordnat påskmat bara för familjen i år, inte så mycket tyckte vi när vi planera, men det blev en hel del över, kanske det hade gått åt mer mat om äldsta dottern hade varit med som planerat, men hon valde att tillbringa hela gårdagen med sin pojkvän på en tatueringsstudio där han blev tatuerad istället, det känns väldigt tråkigt att hon väljer bort familjen mer och mer och bara umgås med sina vänner, jag blir faktiskt besviken då hon  väljer bort familjen även vid storhelgerna, då jag tycker att man kan umgås  med varandra, men det är hennes val och  hon blir ju snart 20 så... hur som helst så smakade maten gott och vi hade en trevlig dag i övrigt men det blir att äta rester idag :)

nu har lillan varit hos farmor och farfar i en vecka och det är verkligen tyst här hemma, saknar mitt lilla "hjärta" och  all hennes energi, men hon verkar ha det bra däruppe och umgås med sin kusin och sina farbröder som roar ungarna rejält i snön.

Hittade lite bilder på mobilen på vårat yrväder :)

 

Att åka iskana är roligt :)

skam den som ger sig,  upp ska hon :)

 

En dag då Thilde var ledig från förskolan och hon och jag var ute i parken

 så chockade hon mig lite, då hon kastade sig ut i nätet,

 som hon aldrig hade gjort annat i sitt liv :)

 

som tur är har hon både bra motorik

och är väldigt stark och envis, det kommer man långt på:)

 

Tur att man inte är harig och överbeskyddande,

 för då hade jag nog dött av chocken ;)  för här gick det undan kan jag säga,

 jag är inte särskilt lång och kunde bara ta emot henne

 då hon var på väg ner för stången utan några missöden :)

 detta upprepades några gånger tills jag inte orkade ta emot henne längre :)

 

 

 

En dag då jag inte mådde särskilt bra, pysslade Thilde om mig och mitt hår,

  min lilla prinsessa vet hur man får mamma på gott humör:)

saknar dig mitt lilla hjärta

 

En låt som jag gillar mycket nu är Lalehs "vårens första dag" jag tycker texten säger det, jag känner just nu och titeln  passar ju bra idag då vi har fått sommartid igen :)

  

ha en fortsatt glad och trevlig påsk :)

Glad påsk!

Det går ett tag mellan gångerna här inne, men skriver när jag har ork och lust.
Jag fick min 3:e  cellgiftbehandling förra tisdagen, och jag fick mina tabletter mot illamående utbytta mot en annan bättre sort eftersom jag även har krypningar i benen, så trodde läkaren att det kunde bero på pimperanet, som kan ge dessa biverkningar, och denna gång slapp jag illamåendet vilket var riktigt skönt, men huvudvärken från h-vetet kom som väntat dagen efter behandlingen, dag 3 så kände jag mig influensasjuk, med frossa och obehag i hela kroppen, men ingen feber, men krypningarna i benen försvann inte, jag har svårt att sova på grund av dessa, det är som att benen inte kan slappna av, besvären kommer på kvällen och håller i sig hela natten, jag kan inte sitta eller ligga still någon längre stund för då kryper det och känns obehagligt i benen, vilket självklart påverkar nattsömnen negativt, och jag känner mig trött mest hela tiden.

På fredagen gifte sig vänner till Per och mig borgerligt i Västerås, och jag trodde först inte att jag skulle orka vara med, men eftersom jag mådde så pass mycket bättre på fredag, så följde jag med, det var ett enkelt men väldigt fint bröllop och efteråt gick vi på restaurang för att fira tillsammans med brudparet :)

Helgen som var, kom även Thildes farmor och farfar ner och de hade tagit med sig Thildes kusin, de var nere för att hämta Thilde som nu är uppe i norrland under 2 veckor och firar påsk med farmor och farfar och har det riktigt roligt däruppe, självklart saknar vi lillan, särskilt hennes glada humör, goa kramar och kärleksfulla ord. Men det gör nog både Thilde och oss gott att vara ifrån varandra ett tag,  Jag och älsklingen har passat på att gå ut och äta 2 gånger  denna veckan då vi även var tonårsfria,  vi ska även försöka komma iväg och gå på bio under veckan som kommer, men i helgen, då blir det att fira påsk, vi brukar ju aldrig fira påsk här hemma så det känns lite ovant att vara hemma i år, men Per var tvungen att jobba, så nu är hela kylskåpet fyllt med påskmat, och massor av godis har vi hemma och vi har haft frosseri i några dagar, nu när godiset är så billigt :) visst ja, jag håll nästan på att glömma att vi hade en stor vatten läcka förra helgen med början på fredagskvällen och fram till kl 8.00 på lördagsmorgon så hade vi inget vatten alls, och är man en familj på 5 personer som måste gå på toaletten ibland, och man inte kan spola, så är det inget vidare, så lyckan var total då vattnet kom igång och rostbrunt vatten kom i kranarna, det gick inte att dricka, men toaletten gick att spola.   vattnet blev inte godkänt för att dricka, diska och borsta tänderna i förrän i tisdags eftermiddag, detta besked var så efterlängtat kan jag säga.
Nu ska vi fortsätta att fira påsk här hemma så jag önskar alla en riktigt Glad påsk med god mat och massor av godis :)

Bilden är lånad från nätet

 

Länge sedan!

Nu var det länge sedan jag skrev något, men lusten och orken har inte riktigt infunnit sig till att skriva.
Det har hänt en del på det privata planet som har upptagit mina tankar på senare tid, vad det är vill jag inte gå närmre in på här på bloggen, det får stanna i familjen helt enkelt, men det är något som gör mig både ledsen och orolig i alla fall.
Cancer drabbar inte bara den som får det, utan det drabbar vänner och familj också, och jag tror att det många gånger är värre att vara den som står bredvid den som är sjuk, än att vara sjuk, jag har ju landat i min sjukdom, och är väldigt medveten om att mitt liv inte kommer att bli så långt som jag önskar, det har jag också accepterat på något konstigt vis, men jag hoppas att cellgifterna jag får nu ska hålla sjukdommen i schack länge så att jag kan leva med den som en kronisk sjukdom, det som är bra är att detta nya cellgiftet faktiskt krymper ner tumören i mitt bröst, och det ger mig ju förhoppningar om att få leva ett tag till, självklart vill jag finnas kvar i många år till och vara ett stöd för mina barn, jag vet ju hur det är att förlora en förälder som ung vuxen, när mamma gick bort var jag 23 år och jag tog det väldigt hårt,och jag förstår om mina barn oroar sig mycket för att jag är sjuk och  kommer att dö i förtid, för vem ska finnas för de då? de har ingen som helst kontakt med sin pappa sedan lång tid tillbaka och vill inte ha det heller, och pga att de inte vill ha kontakt med sin pappa av olika skäl som jag inte vill gå närmre in på här, så har även deras farmor och farfar tagit avstånd. det tycker jag är väldigt tråkigt, så om jag går bort, så har de ingen vuxen kvar att vända sig till om de behöver hjälp eller stöd, jag och Per har pratat lite om detta och han säger att han självklart kommer att finnas där för mina stora barn om de vill det,och de får bo kvar tills de hittar något eget, det som jag tycker är viktigt är att de inte ska tappa kontakten med sin lillasyster, de är ju trots allt syskon och till  och med Thildes gudföräldrar och Thilde avgudar sina storasyskon, så det är viktigt att de fortsätter att hålla kontakten, om det värsta skulle ske,  för cancer är en väldigt lömsk sjukdom, och det kan snabbt vända till det sämre igen, det är jag väldigt medveten om.... min bloggsyster Malin  som skriver i bloggen "Glad i livet" har nu fått avsluta alla sina behandlingar. och hon får endast smärtstillande och "modighetsmedicin" som hon skriver i sitt senaste inlägg, jag blev så ledsen då jag läste hennes inlägg för hon och jag har ju samma grundsjukdom och hennes spridning som upptäcktes förra sommaren ,var också till lungor och hjärna som jag har, fast jag har även spridning till andra bröstet och till huden med,  jag ville så gärna att hon och jag skulle kämpa och sporra varandra tillsammas,  och bli friska ihop, men så blir det inte, en efter en faller mina blogg och nätvänner bort i Bc, så jag är mycket väl medveten om att det kan vända snabbt åt fel håll, men jag gör mitt bästa för att hänga med ett tag till, jag hanterar min oro mer på ett praktiskt plan, och försöker ordna så att det ska bli så bra som möjligt den dagen medicinerna inte fungerar längre, vilket jag självklart hoppas ska dröja.
Som nära anhörig tror eller jag vet att rädsla är den känsla som dominerar tankarna, och att man kanske sörjer i förväg, rädsla över att mista den person som alltid har funnits där och gett en trygghet, rädsla för framtiden, hur kommer det bli?, hade jag fått bestämma så hade jag inte velat att mina barn ska behöva gå igenom detta, att oroa sig för framtiden, själv tänker jag inte så mycket på framtiden, utan jag är mer här och nu, jag vill inte oroa mig eller ta ut något i förväg, men som barn till någon som är sjuk så gör man nog det.

Nu till något roligare. jag har haft besök av min underbara barndomsvän Mimmi och hennes fina döttrar som kom hit och lagade lunch åt oss allihopa, sedan gick vi ut en sväng i parken för att barnen skulle få leka av sig lite, tyvärr var det lite för kallt ute för att vara ute någon längre stund,

Mimmi och Carin åker karusell

 

 

Mimmi och Ebba

Carin vet hur man kör buss :)

inga spärrar här inte :)

 

 

 

 

 

Efter en lite kylig lekparkstur så var det skönt, att få komma in i värmen igen, och då blev det lite gofika , med bla en kladdkaka som Thilde hade bakat, och efteråt så lekte barnen och myste i lektälten som Per satte upp åt de :)

 

Thilde smörar formen till kladdkakan

 

Thilde har vanan inne när det gäller att baka :)

Lite bus och mys i lektältet :)

 

I tisdags fick jag min 3.e behandling med cellgifter och jag mådde inte illa alls igår, men jag hade en hemsk huvudvärk hela dagen, idag har jag ingen huvudvärk men jag är trött och jag har nervkänningar, inte så att det gör direkt ont men det är väldigt obehagligt, det pulserar och har sig lite överallt i kroppen, hoppas det ger sig till i morgon, för jag vill gärna följa med till västerås,  för  i helgen händer det lite roliga saker, vi ska till västerås och bevittna en vigsel och Thildes farmor och farfar kommer ner och kidnappar med henne upp till norrland i 2 veckor! hur ska vi stå ut så länge utan henne ? i år får vi fira påsk utan vår lilla Thilde, det känns lite tråkigt att inte ha henne med vid påsken, men hon fick bestämma själv, och först ville hon inte åka upp utan mamma eller pappa, sedan försökte hon med att Angelika eller Markus kan följa med :) men sedan vart hon nöjd då hon fick ta med sig lite leksaker och gossedjur :)

 

Vackert väder

Idag har det varit underbart vackert vårväder, och alldeles klarblå himmel, så jag bestämde mig för att gå ut en sväng, jag trodde inte att jag skulle orka gå så långt men jag ville ut,och tänkte att luften skulle göra mig gott.
Igår gick jag och handlade på kvällen en promenad på ca 5 min till affären och 5  min hem iof så hade jag matkasse med mig hem, men jag var helt slut av den lilla promenaden och trappan hemma var värst, jag slängde mig på soffan och kippa nästan efter andan samtidigt som jag började hosta. Så jag hade inga större förhoppningar att orka mer idag, trots att jag kände mig lite piggare,  jag sa till Angelika att jag skulle gå  ut och strosa lite i det fina vädret, men när jag är själv så är det som att jag bara måste ha lite tempo när jag går, så jag höll ett normalt promenadtempo och jag gick och gick utan vila i 45 min! från en dag till en annan så känns kroppen mycket piggare, jag känner mig glad och stolt över att ha orkat gå som jag brukar, och hoppas att detta ska hålla i sig , envis som jag är så kämpar jag på fast jag vet att det är motigt, visserligen började jag hosta när jag kom in igen, men inte lika hemskt som igår.

Läste denna lite söta historia på Fb idag och gillade sensmoralen,
att man aldrig ska ge upp hoppet, hur tufft och omöjligt saker och ting kan te sig,

En sedelärande historia

Det var en gång två grodor som ramlade ner i en skål med grädde. Kanterna var så höga och hala att hur de än försökte kravla sig upp halkade de hela tiden tillbaka ner i skålen. Gång på gång på gång på gång. Det gick ju inte att hoppa upp ur grädden heller. En delfin skulle möjligen klarat ett ...sådant konststycke, fast å andra sidan skulle även en mycket liten delfin haft svårt att överhuvudtaget komma ner i skålen. För övrigt är det inte särskilt troligt att någon av grodorna just då funderade över delfiners talanger och begränsningar. Det är mer sannolikt att de såg sina liv passera revy för sin inre syn. Nu var det så att den ena grodan var något klokare än den andra. Den insåg till slut att det var omöjligt att rädda det liv den just sett passera likt bilderna på en gammal skolplansch över grodans utveckling från ägg till yngel till groda. Den satsade på en död i värdighet, sjönk stilla ner i grädden och drunknade fridfullt i all sin klokhet.

Den andra grodan envisades förtvivlat med att försöka ta sig upp ur skålen. Den vispade och paddlade panikslaget omkring sig med armar och ben. Helt i onödan, för den var inte lika förståndig som den andra, numera avlidna, grodan. Men till slut hade den vispat omkring så länge i grädden att grädden blev till vispgrädde och vispgrädden blev till smör. Där stod den nu på en smörklick och såg sig förvånat omkring. Sedan tog den ett skutt upp ur skålen. Rakt in i nästa historia…

 

 

Trött

Biverkningarna började vända på dag 3 efter behandling, så jag ska väl egentligen inte klaga, men denna orkeslöshet, och brist på energi är inte rolig, just nu är jag så uttråkad av att vara hemma, men samtidigt orkar jag ingenting, lilla minsta ansträngning,  så svettas jag floder, som om jag skulle vara influensasjuk, eller något liknande och det är inte roligt, önskar bara att hemmet kunde städa av sig själv för jag orkar inte, svettas så fort jag gör något, jag gick till apoteket här om dagen i lugnt tempo, men känner hur svettig jag blir bara av den lilla ansträngningen, inte svettig som att man har motionerat utan pga att man är sjuk, kände hur det rann om mig inne på apoteket, så det var inte så roligt, har funderat på vad svettningarna kommer ifrån, för de står inte med som biverkning på listan, eller så beror de på att jag dagligen måste ta värktabletter, lungorna är inte heller krya det känner jag helt klart nu, men jag tror behandlingen tar på de, eftersom jag blir mer andfådd under behandlings veckan, men att gå i vår trappa här hemma får mig nästan att kippa efter andan då jag kommer upp, och det känns inte så roligt, detta har fått mig att fundera över festen som jag och dottern tänkte oss i vår /sommar då jag fyller 40 och hon 20 år, det känns ju inget roligt att ha en fest där man själv inte orkar delta, så det kanske får bli en enkel fest för de närmaste ändå, för behandlingen kommer ju att fortgå och jag blir väl inte piggare ju längre den pågår heller, känns trist att inte orka med, men, men inte mycket att göra åt, men jag hoppas ändå att jag ska få må bättre när cancern minskar ner i kroppen, hur som helst är det långt kvar till sommaren, det kan ju hända att planerna ändras i alla fall.
Nu när man är biverkningssjuk och trött igen, så är det svårare att känna sig positiv till allt som händer, eller se ljust på framtiden och jag saknar mina föräldrar väldigt mycket just nu när det är svårt. jag hade velat ha de här och fått deras stöd och stöttning, för jag vet att de hade ställt upp på ett eller annat sätt för att hjälpa mig, jag satt och sorterade igenom gamla bilder häromdagen och hittade bilder på mamma och pappa som gjorde saknaden ännu större, att hitta bilderna på mamma sista julen hon levde kastade mig tillbaka i tiden och tårarna började rinna, det gör de föresten ofta nuförtiden, men jag vet att det beror på all trötthet och påfrestning kroppen utsätts för, jag är egentligen inte så ledsen, men jag är så trött så tårarna blir någon slags ventil för att lätta på anspänningen i kroppen.
Detta inlägget kändes inte så positivt, men jag behövde få skriva av mig lite.

kram på er

Lägger in lite bilder från i helgen, för att lätta upp de hela :)

 Min söta älskade lilla prinsessa uppe i klätterställningen

 

 kan någon putta på?

 

 här ser jag betydlligt piggare ut

än vad jag faktiskt känner mig 4 dagar efter behandling

 

Titt ut :)

Behandling nr 2 och bilder ifrån helgen

I tisdags fick jag min andra behandling i den här studien, behandlingen gick bra, men i går kom biverkningarna som ett brev på posten, det som jag / vi trott var biverkningar från morfinet,visade sig vara biverkningar av behandlingen, vaknade med en hemsk huvudvärk och en stund senare, samtidigt med att hungern kom, så kom illamåendet,  tog en tablett mot illamåendet, men den verkade inte ha effekt,  jag fick i mig lite mat och en varma koppen soppa, tog en huvudvärkstablett och ytterligare en illamående tablett, och några minuter senare kommer allt upp som jag hade fått i mig, och illamåendet varade resten av dagen, så inte kom man ut i det fina vårvädret inte.
De rinnande ögonen också tillbaka, de jag hade då jag gick på Fec och taxotere, vilket är jättejobbigt, ser ut som jag gråter hela tiden och det svider runt ögat av alla tårar.
Tyvärr så blev det en del biverkningar på detta cellgift också, vilket jag hade fått höra skulle vara väldigt lindriga,  jag som slapp illamåendet med det första cellgifterna får det nu istället, men om cancercellerna krymper och försvinner så är det väl värt detta, hoppas att det tar lika bra i lungorna som det har gjort i bröstet, jag har fått mera ont där igen, men det beror ju på att behandlingen tar och att tumören inte gillar detta, så tolkar jag värken i alla fall,
I morse började jag morgonen med 2 tabletter mot illamåendet och det verkar ha fungerat för jag har kunnat äta lite frukost, men nu börjar jag börjar få huvudvärk igen så det är väl dags att ta en Alvedon Forte för detta, och äta lite, så kanske jag kan få må lite bättre idag.

Lägger upp lite bilder från i helgen kram

 

Pappa nu kommer jag !

Någon smygfotograferar :)

 

 

Mamma vi leker kurragömma! du räknar och jag gömmer mig!

spindeln i nätet

 

Här växer misteln vilt så här kan man få pussar under varje träd :)

 

pappa har du med mig min kamera?

 

Nu är det min tur att fota dig mamma!

 

Far och dotter i full fart nerför backen

Att åka över gupp är roligt

efter allt åkande måste man vila lite

senare på kvällen så träna vi på att åka skridskor

 

Det är roligt men det är svårt att hålla balansen

 

stjärnklar himmel och fullmåne

Uppdatering och läkarbesök

Dags att uppdatera lite igen, det har hänt en del på senare tid, men jag har inte haft ork att skriva, jag har varit och är fortfarande väldigt trött, och jag är verkligen trött på att vara det, jag vill vara mitt vanliga jag och känna mig pigg och ha energi, vilket jag inte alls har just nu, men jag kämpar på, visa dagar känns bättre än andra.
I veckan som var så var jag till Solna för att träffa min nya chef, jag var nära att avboka det mötet, pga att jag kände mig så trött, men samtidigt så ville jag ha det gjort, det blev mest prat om mig och hur jag mår, min nya chef verkade trevlig, men hon pratade inget om sig själv så jag fick inte så mycket uppfattning om henne, men det blir säkert bra tror jag. innan jag åkte iväg på mötet så ringde försäkringskassan mig för att höra hur det går med min behandling och hur jag mår, hon berättade att jag var godkänd för sjukpenning den kommande perioden, som är tom sista maj, hon undrade om jag skulle kunna jobba igen, och som jag mår nu så är det omöjligt att svara på, det, självklart skulle jag vilja må så bra så att jag kan börja jobba igen, och få bättre ekonomi, som det är nu får vi nästan vända på varenda krona, jag förstår inte att de måste gå på oss som är cancersjuka, det är inte direkt en förkylning, vi har drabbats utav, jag läste på "Ung cancers" Fb sida där berätta de om att de hade suttit i samtal hela dagen  med  försäkringskassan, ang. en ung kille på 23 år som blivit utförsäkrad trots att han fått en dödsdom över sig, Försäkringskassans svar var att de skulle lämna in en blankett med förväntat datum då han skulle avlida! det är ju inte riktigt klokt! så får man inte behandla svårt sjuka människor! vart har förståelsen och empatin tagit vägen? självklart är jag orolig att även jag ska drabbas av något liknande, eftersom hon skulle höra av sig till mig i mars för att höra hur jag mår då, jag skulle gladligen hellre jobba och ha ett socialt liv istället för att ständigt vara så här trött och ha värk i kroppen. så jag förvarnade min chef att det kan hända att Fk vill att jag ska tillbaka till arbetslivet  igen, som det är nu är jag ju infektionskänslig, och då är det väl ingen större hit att jobba i en barngrupp på en förskola.

På torsdag skulle jag ha åkt förbi på jobbet och hälsat på en stund innan jag skulle vidare till Thorax och kolla hjärtat, men eftersom jag var så trött så avbokade jag det hela, vilket kanske var tur, för På torsdag fm. ringde Angelika mig ifrån sin pojkvän och kunde knappt prata, för hon hade så ont, och grät i luren och ville komma till en doktor, så jag fick prata med hennes kille som berätta att hon hade hostat så kraftigt att hon fått  ont i sidan, och nu hade det tydligen förvärrats, eftersom hon hade så ont tyckte jag att det var lika bra att hon åkte in till akuten direkt, så de fick kolla henne där, Medans jag gjorde mig i ordning och beställde taxi så  blev hon skjutsad in till akuten, hon hade redan fått komma in till en läkare medans jag var på väg, och de höll på att ta prover på henne, de kollade både hjärtat, feber och tog blodprover, ochröntgade lungorna, efter 3 tim så fick vi besked att allt såg bra ut , men hon hade en svullnad som troligen var en muskelbristning i sidan pga av allt hostande, och det skulle ge sig av sig självt, men att det kunde göra väldigt ont innan det gick tillbaka, efter detta så gick vi och fikade innan vi tog en promenad till Thorax kliniken för ultraljud av mitt hjärta, när jag kom hem var jag hur slut som helst, men vad gör man inte för sina barn, även om de är vuxna?

På fredagen hade jag fått en tid till ärftlighetsutredningen, för att få svar på testerna jag gjorde i höstas, om jag bär på någon ärftlighet, men det gjorde jag inte fick jag veta, jag deltog ju även i en studie där man testade mitt blod mot 5 gener till, men inte ens där visade det något, trots att jag inte bär på någon ärftlighet, så har ju mina syskon och barn en ökad risk att drabbas, 20 % högre än alla andra pga att jag har Bc, så Thilde och Angelika, rekommenderades att börja gå på mammografi from de fyller 33 år, men som läkaren sa, så kan det ju om 10 år kanske finnas någon metod där de kan få fram ärftlighet på all slags cancer och då kan det vara aktuellt att testa mitt blod igen, eftersom jag har så många cancerfall på mammas sida. men det var ändå en lättnad att jag inte för vidare någon ärftlighet till mina barn.

I lördags var vi ut till husvagnen för att se hur mycket snö det låg på taket, men det var inte så farligt mycket, och en av grannarna som bor där ute  hela året sa att han skulle få bort snön i från taket, då hade han ju något att göra, det är verkligen snälla och hjälpsamma camping grannar man har där ute :) efteråt åkte vi en sväng till västerås och hälsade på Pers morfar och fikade lite, innan det var dags att åka hem igen,

Igår var det strålande fint väder här, så då blev det en tur ut i pulkabacken med Thilde, och senare på kvällen så snörde vi på Thilde skridskorna och gick till skridskobarnan, och tränade lite skridskoåkning, det blev en del bilder tagna, men de lägger jag upp en annan dag.

Idag så var det dags igen för läkarbesök och provtagning, inför min 2.a behandling i morgon, Thomas berättade att studiekvoten på 11 st nu är tillsatt, så han har hört sig för om han kan få ta över någon annans studieplats från något annat land som håller i studien, för man kan tydligen göra så ibland, han tyckte det lät lovande att jag nu har mycket mindre värk i bröstet, och mätte knölen, och det visade sig att den var nästan 2 cm mindre än för 3 veckor sedan! och det bara efter en enda omgång! vilket han tyckte var helt fantstiskt, att jag svarade så bra på denna behandling, så nu har jag något att se fram emot de kommande 3 veckorna, här ska bekämpas cancer, och jag hoppas att det tar lika bra i lungorna som det har gjort i bröstet, vad jag önskar att skiten ska gå tillbaka helt och hållet och helst av allt försvinna för gott ifrån min kropp.

Det vänder

Från att ha mått skit av värk och av värktabletterna så upplever jag nu att det vänder.
i fredags så ringde min läkare för att kolla läget, och hur det gick med min värk, han tyckte det var bra att jag klarade av dosen och att illamåendet hade blivit lite bättre, Peppade mig lite och sa, att det kommer att bli bättre med värken, men vi är bara i början ännu och sa att jag är ju en tålig en, så det ska gå bra, berättade även att att antikroppsmedicinen jag fick innan detta  och som heter Tyverb , är nu slut i hela landet så han sa det var ju tur att vi bytte behandling, för annars hade jag nu kanske stått helt utan., jag tycker synd om de som drabbas av detta, hoppas att de inte behöver vänta allt för länge på sin medicin.

Mitt illamående det dras jag med till och från, jag blir fort hungrig, och utav hungern blir jag illamående, och av muntorrheten av morfinet så får jag en äcklig smak i munnen som gör att jag ite blir sugen på att äta, hur jag än gör så mår jag illa, äter jag så mår jag ockås illa, men det hr ändå lugnat ner sig. men i lördags så var vi och hälsade på arbetskamrater till Per som också har barn så att Thilde och de kunde busa av sig lite, och de hade jätte roligt så pass att Thilde inte ville åka hem sedan. men just innan vi skulle till att åka hem känner jag att jag börjar må illa igen, men hinner inte merän hem förän jag behöver kräkas, en gång kräktes jag och sedan var det bra, så det rörde sig inte om någon magsjuka, utan detta är pga biverkningar av morfinet, sedan har det varit lite bättre igen, känner illa mående lite då och då, men ändå inte så farligt. men jag har märkt förbättringar när det gäller värken, nu har den värsta svullnaden av behandlingen släppt, och kvar är bra tumören, som måste ha krymt  eftersom min värk har blivit mindre, numera kan jag sova på sidan och det är så skönt att jag kan vända och vrida på mig på nätterna utan att behöva vakna hela tiden, även det röda på bröstet har blivit bättre, det kliar väldigt mycket och nu ser det ut som det håller på att flaga och torka ut, jag är hur som helst glad över att ha mindre värk, så nu trappar jag ner på värk tabletterna, så kanske jag snart mår bättre, vad det gäller illamående och muntrorrheten. På tisdag är det dags igen för behandling nummer 2 om alla prover visar bra förstås men det måste det bara göra. jag vill få skiten i kroppen att försvinna så fort det bara går.

Idag på eftermiddagen ska jag iväg och träffa min nya chef, jag är lite nyfiken på vad det är för en människa, och hoppas på att hon ska vara bra, igentligen har jag ingen större lust med att åka kommunalt nu i influensa tider, för det är det sista jag behöver drabbas av just nu, därför har jag fått sjukresekort på sjukhuset för att jag inte ska vara i stora folksamlingar just nu, men jag gör ett undantag idag och tar tåget och bussen till Solna statshus för att träffas och prata lite.

Den osminkade sanningen

Tack för de gulliga kommentarena på mitt förra inlägg, det är klart inte skönheten sitter i håret, men håret har varit en viktig del av min personlighet, jag har oftast varit nöjd med mitt hår trots att jag har pendlat upp och ner i vikt, nu när kroppen har förändrats med svullen kropp och buk, med ett bröst som är ärrigt efter strålning och det andra som ser pestsmittat ut,( knöligt och rött med utslag)   ärr i huvudet efter en stålställning, fast igentligen stör inte ärren mig det minsta, de har blivit en del av mig det är bara alltihopa tillsammans jag måste vänja mig vid, jag har fått hår och jag är överlycklig över att ha hår, men  det är lockigt, visst kan det vara jättefint, men på någon som redan är rund i ansiktet, så gör det att man ser ännu större ut, med all volym man får av alla lockar.
Bilden jag visade är ju ifrån oktober och jag har ju fått lite längre hår sedan dess, så nu är det ännu mera lockigt, men jag tror att jag är i behov av att klippa och forma håret lite snyggt för att bli nöjd, men jag vet ingen bra frisör här i närheten, och jag är lite orolig att bli klippt för kort så att jag får ännu mera volym uppepå huvudet, så därför drar jag mig för att gå till en frisör, men jag vet att det måste göras.
Det är väl allt det här man har gått igenom på sista tiden och sett och upplevt hur kroppen och utseendet har förändrats som påverkar ens självkänsla, Just nu har jag hår på huvudet, och av den här behandlingen kommer jag inte att tappa det heller, men när jag ser mig i spegeln, så ser jag inte särskilt kry ut just nu, ögonen är trötta och är insjunkna ochjag har rödaktiga ringar runt ögonen, som att att jag skulle ha gråtit, som tur är finns ju smink, men just nu orkar jag inte bry mig om att jag ser sjuk ut, folk får titta och undra, det är så här det är just nu,

Den osminkade sanningen

Sä här ser jag ut idag

 

De här bilderna är tagen den 1 juni 2011

 när min systerdotter tog studenten,

 jag har ännu inte fått min diagnos, men förstår vid det här laget att något är rejält fel,

 tutten är som en fotboll och stenhård och gör rejält ont,

idag förstår jag inte att jag överhuvudtaget stod ut med smärtan,

 armen håller jag så där för att skydda bröstet att komma åt bordskanten, redan där har jag blivit svullen i ansiktet  och jag är rejält trött över lag, det syns på ögonen att jag inte mår bra här.

Men trots att jag sörjer mitt utseende, och gärna vill känna mig fin igen, så har jag inte deppat ihop, absolut inte, nej min motivation är starkare än någonsin,kan man med tankens kraft bli frisk, så kommer nog mina tankar att hjälpa mig att bli frisk, för jag tänker vaje dag, att jag minnsan ska bli frisk och det här kommer att gå vägen, jag har inte tid att dö, för jag har planer för framtiden så är det, och det här året ska bli ett utav det bästa i mitt liv har jag bestämt, I maj fyller jag 40 år och min älsta dotter fyller 20 år, så det har vi tänkt fira, och jag vill ha party, jag firar vanligtvis inte min födelsedag särskilt stort, men nu ska här firas, att få fylla år och att bli äldre är faktiskt något att fira när man har liemannen flåsande i nacken. sedan finns det andra planer i år också men det väntar jag med att berätta, för lite hänger på våran ekonomi också, om det blir som vi vill, men planen är att jag faktiskt ska må bra till sommaren, trots cellgifterna i kroppen. och sommaren ska jag njuta av så är det bara.

Cancer och biverkningar

Pust och stön, jag kom just tillbaka ifrån affären, efter att ha tvingat mig ut att posta ett par brev med mina sjukintyg i och passade på att handla lite samtidigt, jag har inte varit utanför dörren på 9 dagar! och det var inte det lättaste måste jag säga,  jag kände mig som jag skulle ha någon form av rejält virus i kroppen, jag svettades och svettas fortfarande floder 15 min efter att ha kommit hem och andfådd blev jag på den lilla promenaden också, jag vet inte vad det är som gör att jag svettas så pass, om det är resultat av behandlingen eller om det är en biverkning av värktabletterna, men jobbigt är det.
Jag försöker att dricka mycket då jag ofta känner mig hungrig, men när jag äter så börjar jag ofta må illa, det gäller att äta långsamt och bara lite åt gången, för att slippa illamåendet, men istället blir jag fort hungrig, men jag har börjat tolka det som att jag dricker för dåligt, och kroppen vill ha mer vätska, detta att jag inte kan äta som tidigare är både på gott och ont, jag får ju inte banta under min behandling, jag behöver all energi för att orka med alltihopa, men under dessa 9 dagar så har jag gått ner nästan 5 kg, varav mycket har varit överskottsvätska, eftersom jag hade mycket extra vätska under invägningen inför behandlingen, men jag har så många extra kg att ta energi i från så det kan väl ändå inte göra något om jag tappar några kg? mycket av min övervikt är extra vätska jag har i kroppen tack vare min sjukdom och mina behandlingar, jag vill väldigt gärna minska i vikt för att få mer ork och energi till annat, men självklart bantar jag inte medvetet,  jag har bara minskat på sockerintaget och plus att jag inte har samma aptit nu som tidigare,  som jag förstår så kommer jag ändå att vägas in till nästa behandling, så dosen blir nog rätt i alla fall.

jag hittade lite bilder som visar hur mitt utseende har ändrat på bara några år, jag har både ökat i vikt och åldrats i utseendet, vilket känns mindre roligt.

 

 

 

Det här jag 2006

det var då jag och älsklingen träffades

 

 

 

jag 2008

 

 

 

Jag 2010

 

 

 

 

 

Denna bild är tagen i  okt 2010

 

 

Det här är sista bilden med mig med långt hår

 och jag har just påbörjat mina cellgifter i juli 2011,

här känner jag mig inte pigg alls

 

 

håret falller och jag känner mig väldigt ful

 

här är jag kortison svullen

 och jag har tappat ögonbryn och fransar

och jag känner mig som ett monster,

man har inga konturer i ansiktet utan ögonhår,

 ögonen ser konstiga ut för att jag blundar

 

 

nu har jag återigen hår på huvudet men det är kort

och väldigt lockigt, syns inte så mycket på denna bild

jag har ökat massor i vikt och jag har ärr efter skruvarna från strålkníven

och jag känner mig trött och gammal

Herr cancer har gett mig ett nytt utseende

 som jag måste vänja mig vid