I morgon börjar studien

I morgon är det dagen D, det är då jag ska få börja med cellgifter igen, och jag ser verkligen fram emot att göra det, jag kanske är konstig, för det vanligaste är väl att man inte ser fram emot att må dåligt av alla gifter man måste ta, men jag längtar faktiskt till att börja  med studien, jag tror ju att detta läkemedel  ska ha bra effekt på min cancersort, och krympa ner tumören i mitt bröst och lungor, och kanske till och med att få bort det helt, så att jag slipper att ha ont.
Att bli helt frisk är kanske att hoppas för mycket, men jag vill hoppas och jag vill tro att det finns en liten chans till att jag kan bli frisk, kanske lurar jag mig själv, men om det får mig att må bra så är väl det helt ok att tänka i de banorna, jag har valt att fokusera på det som är bra, och inte ta ut dåligheter i förväg, jag lever här och nu, och jag har slutat att grubbla över hur länge jag får leva,  det gör ju ingen lyckligare precis över att oroa sig i förväg för något jag ändå inte vet något om.

Detta kanske låter flummigt för någon som inte tror på livet efter döden, men det gör jag och har gjort sedan jag var barn. jag är övertygad om att det finns ett liv efter detta, jag har både mamma och pappa, farmor och farfar och mormor och morfar där, och det ger mig ett lugn att veta det, när jag är ledsen och orolig så ber jag de om hjälp, och rätt snart brukar jag fyllas av ett stort lugn i hela kroppen. Från att ha varit riktigt deprimerad under mina fyra första cancermånader och gråtit massor och planerat för min egen död, så fick jag nog av min rädsla och bad mamma och pappa om hjälp för jag orkade inte vara rädd längre, efter ett tag så fylldes jag av ett stort inre lugn i hela kroppen som att jag fylldes med massa kärlek, och det var som att alla negativa tankar stoppades och försvann, sedan dess är jag betydligt mindre orolig över resultat från olika undersökningar, det är mycket möjligt att det bara är inbillning, men om det få mig att må bra så inbillar jag mig så gärna, hellre det än att behöva ta antidepressiva tabletter. Men jag mår oförskämt bra( bortsett från värken jag har) trots att jag har spridd bröstcancer, sedan har jag ju en underbar sambo och fina barn, och min lilla prinsessa fyller mig med så  mycket kärlek varje dag, så det är svårt att må dålig bara därför, jag är så oerhört tacksam över min fina familj, som får mig att vilja leva och kämpa och tro på det omöjliga, tron kan förflytta berg sägs det och jag tror massor...