Låg

 

Ibland måste man få falla och tillåta sig vara svag ett tag, för att kunna resa sig upp igen, starkare än innan. idag är en sådan dag då jag är nere. 

 

 

Jag hatar Cancer!!
Varför skulle jag drabbas? har jag inte drabbats tillräckligt hårt genom åren ändå? jag kan inte påstå att jag har haft det lätt i alla fall.
Jag hatar att ha ont, det gör så vansinnigt ont i bröstet, vanlig alvedon hjälper inte, och morfin blir jag så dålig utav så det vill jag inte ta.
Av cellgiftet jag får blir bröstet både hårt, rött, varmt och det gör så ont, men tar jag det inte så får jag ont ändå och cancern sprider sig fortare, jag börjar undra om cellgiftet verkligen hjälper, jag tycker inte svullnaden i bröstet har blivit något bättre sedan förra behandlingen, snarare värre.
Jag hatar att inte orka med här hemma, att inte kunna vara en bra sambo eller mamma, som orkar busa och leka och som orkar finnas där för sina vuxna tonårsbarn, som inte heller mår bra pga mig,
Jag känner mig så ledsen för att jag inte räcker till. att jag har gått upp i vikt och blivit plufsig och ful av alla mediciner, Jag vet att jag ska vara glad att jag lever, men till vilket pris?
Jag vill att alla runt mig ska ha det bra, och är mån om att de ska ha sina intressen, för att de ska få, må så bra som möjligt och slippa oroa sig över mig, men jag då? hur ska jag kunna glömma min verklighet? jag blir ständigt påmind om sjukdomen pga värken jag ständigt har och tankarna som smyger sig på, jag kan inte ta en paus ifrån cancern även om jag skulle vilja, jag är tvungen att leva med den dag som natt.
Jag försöker att leva så vanligt som möjligt, hemmet måste skötas och mat handlas och lagas, och alla ska få en del av min tid.
Jag vet att jag har mig själv att skylla lite grann, jag gör ju allt för att inte verka så sjuk, och får ofta höra men du ser så frisk ut, jag tror faktiskt att det lurar min familj att jag ser så pigg ut, att de inte riktigt förstår hur jag mår , jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, men jag vill ha förståelse att det onda inte syns på utsidan utan sitter inne i min kropp, att jag faktiskt inte orkar hur mycket som helst.
Det är nog lätt att blunda och fly från verkligheten och ta den enklaste vägen ut, för just nu är verkligheten inte vacker,  det är tufft att ha en sambo  eller mamma som är sjuk och inte orkar som tidigare.  Men jag måste leva med det, jag kan inte fly från verkligheten hur mycket jag än vill, och min verklighet gör just nu ont i både kropp och själ.