Behandling nr 6

 

Jag delade upp detta blogginlägg från det  förra, jag tyckte inte det var rättvist mot Thilde att jag skulle avsluta  det fina inlägget om henne , med min behandling och mående.
så här följer resten. Del  2

I tisdags var jag till sjukhuset igen för att få min 6:e cellgift behandling, just nu börjar jag tycka att detta är rätt så jobbigt att få det, biverkningarna är väl fortfarande hyfsat lindriga, men jag får andra krämpor samband med detta, cellgiftet sätter igång en reaktion i mitt högra bröst som ser ut och känns som en inflammation, det svullnar upp ordentligt blir rött och jättehårt, och svullnaden ligger och trycker på nervbanor som ger mig hemska nervhugg och och andra obehag som enorm sveda och värk, bröstet är dessutom alldeles varmt, detta gav med sig i börja efter första vecka och lugnade sedan ner sig, men nu sitter det i nästan ända tills jag ska få nästa behandling , detta tar på mina krafter och mitt humör kan jag lugnt säga, jag har inget tålamod och jag är väldigt lättretlig, och jag vill inte ta några starkare tabletter, för jag blir så dålig utav de, men snart har jag inget annat val än att ta till de tyngre värkmedicinerna igen. det står mellan att sova bort dagen, bli helt orkeslös och må illa och ha jobbiga svettningar, men bli av med värken, till att ha en hemsk nervvärk som gör att jag inte kan sova eller koppla av och som gör mig galen, och familjen drabbas av mitt humör, pest eller kolera. jag önskar att det kunde finnas andra bra värktabletter som inte gjorde en trött eller illamående.
sedan har jag ju hudmetastaser på två ställen en på vänster sida och en på höger bröst, båda har spruckit sönder och blöder och vätska hela tiden, vilket också påverkar mitt humör, jag tycker detta är äckligt och jättejobbigt, särskilt nu när det är varmt och man helst vill ha linne på sig, hur snyggt är det med stora plåster överallt? kanske de inte alltid syns men jag vet att de finns där och känner när de spricker sönder och börjar blöda och det räcker, jag har blödit ner så mycket kläder och sängkläder så hälften vore nog,  en annan fundering är om jag kan bada ute i sjön sedan det blir varmare, med dessa sår? troligtvis inte...ja min självkänsla har fått sig en rejäl törn på senare tid, jag gillar inte det jag ser i spegeln och med denna värk så orkar jag inte ta tag i träningen, som gick så bra i början, just nu känns det som jag bara finns till, men till vilken nytta? har ingen energi eller ork att hitta på något på egen hand, känner mig bara uttråkad och fruktansvärt less på allt, och mest i vägen faktiskt, men jag har försökt att gilla det jag ser i spegeln, men det känns mer som jag försöker lura mig själv, jag ser ju ut att vara 10 år äldre än vad jag är, hur kul är det då? jag har till och med fått frågan ett par gånger om jag är Thildes farmor eller mormor :( jag är så uttråkad av att gå här hemma, men mår samtidigt för dåligt för att jobba, vart tog livskalitèn och glädjen vägen? är det meningen att jag bara ska överleva så länge det bara går, men om man inte mår bra i övrigt då? känner mig ensam fast jag har familj, värdelös för att jag ser ut som jag gör, trött sliten och överviktig, och noll energi till att ta tag i det. jag vill så gärna, men orkar inte ta tag i den biten som det ser ut nu.

Jag vet att behandlingarna sliter på mig både fysiskt och psykiskt, mådde så här under första vändan med cellgifter också, när jag slapp dessa så fick jag så mycket mer energi och livsglädjen återvände. men nu är jag tillbaka i skiten och jag känner mig så pass ful att jag inte gärna vill visa mig ute bland folk, det känns som alla stirrar på mig, och det gillar jag inte., jag känner mig aldrig riktigt glad längre, vilket jag normalt är, jag har fallit ner i en svacka som jag inte tycks ta mig upp ur.
Jag vet jag att det finns vackra överviktiga kvinnor därute, men jag tillhör inte de på något sätt, glåmig och plöffsig är inte särskillt attraktivt på något sätt, jag går mest här hemma och ser ut som en vandrande vålnad.

Nu blev det ett sånt där trist inlägg igen, men jag måste få ur mig mina känslor, och de är just nu inte så vackra, funderar allvarligt på att lägga ner bloggen, och börja skriva dagbok privat istället, har förstått att de finns de som blir ledsna och illa berörda och mår dåligt när de läser min blogg, och de vill jag inte.så därför funderar jag på att sluta skriva om mitt mående här.

Jag har svårt att visa mig ledsen privat även för min egen familj, att visa mig svag inför andra är något jag helst inte gör, jag klarar inte av att någon ska tycka synd om mig, har alltid haft svårt att gråta när andra ser på. därför blir bloggen en ventil för mina icke glada känslor.även om jag vet att andra läser det jag skrivet, så är det lättare att hantera, men jag vill inte att någon ska behöva må dåligt, pga mig, vilket just nu är fallet.