tisdag 12 februari 2013

Tankar och reflektioner




Jag har tänkt mycket på det faktum att jag har cancer och omgivningens reaktion på detta.
Hur ska man reagera när någon i ens närhet får en svår diagnos? i mitt fall cancer, vad är rätt och vad är fel? finns det något rätt eller fel?
Hur skulle jag reagera om någon i min närhet fick en svår diagnos?
Några reaktioner är att man inte vet vad man ska säga.
vad säger man till någon som har fått en dödsdom över sig?
En del vänner har slutat att höra av sig, såna vänner som jag faktiskt trodde skulle finnas där och stötta i allt det jobbiga,och det har gjort mig väldigt besviken.
Det vanligaste kommentaren jag får, särskilt av den yttre bekantskapskretsen är:  "hör av dig om jag kan hjälpa till med något" eller  "kan jag hjälpa till med något? vad som helst, så hör bara av dig" detta har jag fått höra många gånger, och jag vet att det är sagt i all välmening, men vad svarar man på det? det är ju jättesvårt för mig att veta vad de faktiskt är villiga att hjälpa till med, de som kommer med dessa erbjudande är oftast inte de som står i ens allra närmaste krets heller,
Finns det något jag vill ha hjälp med?  Allt som rör min sjukdom sköter ju sjukhuset och läkarna om, så vad är dessa människor villiga att hjälpa till med? vi träffas ju inte så ofta så då är det ju svårt för mig att veta, för när det kommer till barnvakt så lämnar jag ju inte Thilde till någon som hon inte känner särskilt bra.
Många säger också att de är bara att höra av sig om jag vill eller behöver prata, jo det är klart att jag kan göra det, men nu är inte jag någon telefonmänniska, mår jag dåligt så är det inte precis så att jag sätter mig vid telefonen och ringer runt till alla, men jag skulle tycka det var trevligare att få ett spontanbesök eller ett samtal utav alla som tycker att jag ska höra av mig. det skulle göra mig glad, och när man funderar på vad man ska säga om man är osäker på hur man ska hantera det här med min sjukdom, så ta det lugnt, du behöver inte prata cancer och sjukdom om du inte vill, jag älskar att höra om vad som pågår där ute i verkligheten, då min vardag inte är så spännande och jag oftast bara befinner mig inom hemmets fyra väggar, jag vill glömma att jag är sjuk inte ständigt bli påmind om det.
vissa vänner och bekanta har gjort mig både ledsen och besviken genom att reagerat som de har gjort, men när jag tänkt efter lite så är det säkert bara deras sätt att hantera sin egen rädsla, för det som har med döden skrämmer, och cancer är starkt förknippat med död.

Hur skulle jag själv göra om jag fick veta att en vän eller nära anhörig fick ett cancerbesked?  nu är det ju så att jag har haft cancer i familjen tidigare, min mamma och min systerdotter fick cancer med bara något års mellanrum, min systerdotter var då bara 4 år  och jag vet hur svårt det är, jag pratade inte så mycket om sjukdomen med varken mamma eller med min syster och systerdotter, men jag ville göra allt jag kunde för de skulle ha det så bra som möjlig, jag gav både min mamma och systerdotter små presenter för att muntra upp, och försökte att träffas så ofta det bara gick, jag försökte att ta vara på tiden eftersom jag inte visste hur allvarligt läget var för någon av dem, min mamma som hade matstupscancer dog ett par år senare -97 vilket tog oerhört hårt på mig, jag har blivit ödmjuk inför livet och vet hur skört det är och hur viktigt det är att ta vara på sina nära och kära, för man vet inte hur länge man får ha de kvar, idag är min systerdotter 21 år och frisk ifrån sin leukumi vilket jag är oerhört glad för.

Till alla er som undrar vad ni skulle kunna göra för mig eller oss så är här lite förslag:

Spontan ring och snacka lite strunt, jag kanske inte själv orkar ringa dig,

skicka roliga sms eller mail, det muntrar upp

kom gärna förbi på besök, jag har kanske inget fikabröd hemma, så ta gärna med en fikakorg.

tyvärr så ser hemmet ut som ett bomnedslag, stör det dig, så är det fritt fram att städa
jag har väldigt svårt att böja mig framåt eftersom jag då får väldigt ont i bröst och arm, så det som hamnar på golvet får ligga kvar där om ingen annan i familjen känner sig manad att plocka upp.

vi började göra ordning för Thilde i köket, där hon numera sover, ett litet utrymme men ändå en egen plats, men eftersom min värk blev värre och orken mindre, så är allt i en oreda och halvfärdigt, smarta förvaringar och hyllor tas tacksamt emot,  men även hjälp med att iordningställa hennes lilla vrå. gardiner i hennes fönster har jag fått upp, men i det andra köksfönstret saknas fortfarande gardiner, jag har inte haft orken att ställa mig att stryka, samma i  V-rummet där hänger fortfarande julgardinerna kvar, pga att jag inte orkar stryka några nya.  och det är inte pga lathet om någon trodde det, utan mer av den anledningen att jag knappt tar mig upp från sängen nu förtiden,

Tänk om vi fick slippa laga mat några gånger i veckan, de största barnen blir mer eller mindre tvingade att laga mat en varsin dag i veckan, men även då får man vara med på ett hörn,  5 dagar i veckan turas jag och Per  och Thilde om  med matlagningen men. det skulle var guld värt med en extra ledig matdag.
vill du komma förbi en kväll? ta gärna med lite färdiglagad mat, eller erbjud att laga maten, skulle uppskattas mycket.

Per och jag drömmer om att få egentid med varandra, helt utan tonåringar och småbarn, kanske vi då skulle kunna göra något som vi faktiskt aldrig har gjort tillsammans på våra snart 7 år ihop, att gå på Bio och se en bra film och äta middag på tu man hand bara han och jag, vore en dröm, jag tror inte det har hänt någon gång under våra år tillsammans. förutom då vi förlovade oss förra året förstås

Detta är några förslag på vad jag/vi faktiskt skulle uppskatta att få hjälp med, men som jag troligen aldrig kommer att be om, att be om hjälp är nog det svåraste man kan göra, men vill du göra  något av det som står här ovan, så erbjud dig, för jag kommer aldrig att fråga om din hjälp,

för precis som de flesta andra tycker jag om att ha fint hemma och jag skäms över att jag inte orkar med både min sjukdom, familj,matlagning och städning, städningen hamnar tyvärr i sista hand i min prioritering just nu, och att älsklingen inte orkar, förstår jag med, han har ett fysiskt tungt jobb, och han både lämnar och hämtar Thilde på förskolan, och när han kommer hem så är han väldigt trött och har ont i kroppen han med.
så har vi  då mina vuxna barn, som prioriterar vänner och data i första hand, de hjälper till med disk och matlagning någon dag i veckan, samt att de får tvätta sin egen tvätt själva, de tycker då att de gör mycket här hemma, och jag orkar verkligen inte att lägga min lilla energi jag har, på att bråka om städningen,

Så om det finns någon därute som tycker om att städa så tas den hjälp tacksamt emot.

Det är ju mycket lättare att skriva här på bloggen vad man behöver hjälp med än att säga till någon att man behöver hjälp. 
Så om ni menar det ni säger att ni väldig gärna vill hjälpa till på något sätt, så har ni några förslag här ovan,
och vi skulle bli väldigt tacksamma kan jag säga över att få hjälp eller avlastning med något.

Finns det någon som är duktig på att klippa ett väldigt lockigt hår? så får du gärna komma och klippa mig självklart mot betalning, jag drar mig för att gå till en frisersalong då jag många gånger upplever att de klipper för mycket på håret, och jag vill låta mitt hår växa, men det behöver klippas och formas till en frisyr, så man inte ser ut som en tant i håret, jag både gillar och inte gillar mina nya lockar, eftersom jag inte är van vid lockigt hår så är det svårt att få håret att ligga som jag vill, men samtidigt så är det mysigt att dra fingrarna igenom min korkskruvar till lockar, men all volym i håret gör att jag ser ännu fetare ut i ansiktet än vad jag vill.

Det här med cancer får ju ens självkänsla verklign på fall, alla mediciner jag tvingas ta har ju gjort att jag ökat ännu mer i vikt, jag samlar vätska och aptien ökar,
 när man tänker på cancer så tänker man ju oftast på människor som ser ut som benrangel, men det beror nog på vilken cancer och behandling man får, i mitt fall så har i alla fall aptiten ökat och det syns på vågen och känns på kläderna jag tar på mig,
jag är precis som de flesta tjejer rätt fåfäng, jag gillar att se bra ut, och vill se bra ut för min älskade sambo, men jag har svårt att se något vackert i mitt utseende just nu, men då är ju han så gullig och säger att det är ju inte utsidan han älskar utan det är min insida och mig som person han älskar, det känns ju bra och det vet jag ju att han gör, men ändå så vill man känna sig fin, en annan tanke är att i och med att jag får så oerhört ont ibland, så förändras ju jag som person, jag har svårt att skämta och jag har svårt att se vad som är roligt med vissa saker, jag är annars en ganska humoristisk människa, och gillar när "tonen är rå men hjärtlig" och är oftast glad som person, men jag har märkt att jag på senare tid inte orkar med att se de roliga i olika samanhang och orkar inte skoja och skämta som tidigare, vilket är en del av min personlighet, vad finns det då att älska hos mig om det som är jag försvinner? först ökning av vikten, sedan försvann håret, när det kom tillbaka var det superlockigt och inte rakt som tidigare och bröst som ser pestsmittade ut.
I och med att jag mår dåligt försvinner min personlighet, som humor och tålamod,  Jag älskar min sambo och blir lite orolig att han ska tröttna på mig eller att han bara stannar kvar hos mig för att han tycker synd om mig, vilket jag inte hoppas att han gör, men jag skulle knappast klandra honom om han gav upp, just nu är jag inte alls den jag var då vi blev kära, men jag vet att han är den jag vill leva resten av mitt liv ihop med, och han gör mig fortfarande alldeles varm innombords av kärlek.




5 kommentarer:

  1. Så bra du beskriver vad du vill ha hjälp med! Och så självklart det egentligen är att den som är sjuk inte själv orkar be om hjälp! Ska försöka tänka på det ännu mer när det gäller våra fina vänner som drabbats! Kram E

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag har följt din blogg men är tyvärr en främling! Önskar jag vore den som kunde fixa den där middagen eller stryka dina gardiner etc. Jag hoppas dina vänner läser detta och tar det till sig! Hoppas oxå att din behandling ger positiva svar:)
    Sänder ljus och värme!
    Katarina

    SvaraRadera
  3. Jag har fått mer hjälp än vad jag nånsin anade. Även av en del bekanta som jag känner genom min sons kompisar. Många erbjöd sig att hjälpa till och eftersom jag är ensamstående mamma så har jag tackat Ja.

    Det är bra att du beskriver hur du känner och jag hoppas att dina vänner läser detta.
    Många kramar till dig! <3

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel