fredag 7 oktober 2011

Mörka tankar


De senaste dagarna har ovälkomna tankar smugit sig på, jag försöker att inte tänka negativt men ibland kommer tankarna i alla fall vare sig man vill eller inte, de har nämligen slagit mig  då jag surfat runt lite på andra bröstcancer drabbades bloggar eller cancerbloggar över huvud taget att cancern brukar komma tillbaka  de närmaste åren efter avslutad behandling och när den väl har kommit tillbaka, så handlar det inte om man ska överleva, utan hur lång tid man har kvar att leva, en del kan ju leva flera år med spridd cancer,med hjälp av olika cellgifter och strålning som bromsar upp, medan andra inte svarar lika bra på medicinerna och cancern sprider sig snabbt i kroppen, jag tänker på att forskning visar att ca 80% lever efter 10 år men det säger inget om de har metastaser  eller inte, de finns ju de som lever länge med metastaser, jag är väl inte så rädd för döden i sig självt  men jag vill inte dö av cancer och ha fruktansvärda smärtor och ångest innan jag dör, dö ska vi ju alla göra någon gång, men jag vill bli gammal och dö av ålderdom och bara få somna in utan plågor. enligt mamografin så har jag ingen spridning till lymfarna, vilket jag hela tiden har hört är väldigt bra, men jag har hört att detta är ingen garanti för att cancerceller inte har spridit sig i kroppen med blodet , det är därför jag har fått cytostatikabehandling före operation, annars så brukar det vara tvärtom att man operererar först och sedan cytostatika behandling, sedan hade jag ju flera tumörer i bröstet, som iof krymper bra utav gifterna,  jag tror att min oro kommer sig utav att operationen börjar närma sig, och tänk om de inte får bort alla cancerceller i bröstet, jag har ju inflammatorisk bröstcancer och huden är ju röd och inflammerad runt bröstet, och det är viktigt att de tar bort  en bit av frisk vävnad runt bröstet för att vara säkra, och jag har ju inga stora bröst, och är rädd att det inte ska finnas tillräckligt med frisk vävnad runt bröstet så att all cancer tas bort. jag vet ju att bröstet ska strålas sedan för att få bort ev, resterande cancer celler, men det går inte att garantera att allt försvinner, denna ovisshet får man leva med efteråt, fick de bort allting? och varje liten krämpa får hjärnspökena att sätta igång, är cancern tillbaka? jag vill leva och se mina barn växa upp och följa de i många år framåt, min  och älsklingens dröm innan mitt cancerbesked var att ge Thilde ett helsyskon,  vi hade planerat att försöka under sommaren att bli gravid, men nu kommer vi aldrig mer kunna få fler barn, cellgiftena i sig sätter äggstockarna ur spel och jag tror att min mens har upphört nu,  sedan kommer jag ju att äta antihormoner i 5 år vilket gör att jag kommer in i något slags tidigt klimakterium,  och om 5 år är jag 43 och då är jag nog för gammal att tänka på fler barn, vetskapen om att det inte blir fler barn gör ont trots att jag har tre fina barn, men älsklingen har bara ett och jag ser att han gärna vill ha ett till. just detta besked gjorde mest ont då jag fick mitt cancerbesked, jag höll tillbaka tårarna fram tills läkaren sa att jag inte skulle kunna få fler barn, då började jag gråta ordentligt, det blev så påtagligt på något sätt. jag älskar barn och ville så gärna ha ett till. jag vet att det är egoistiskt att tänka så då de finns de som aldrig kan få barn alls, men för mig kändes det så solklart att få ett barn till som skulle bli det sista, men så blir det inte nu och det gör mig sorgsen, jag vet att jag borde vara glad om jag får leva, men att få barn är ju en del av livet, och Thilde ger så mycket kärlek och glädje och jag tror hon hade blivit en fin storasyster. det är mycket tankar som snurrar i huvudet just nu,
 på onsdag är det dags för 5:e cystostatika behandlingen, jag både ser fram emot det och inte, det är näst sista behandlingen, och det känns riktigt skönt, men tanken på all värk jag kommer få igen och att tappa smaken helt och hållet ser jag inte fram emot, värken skrämmer mig faktiskt, och jag ska ta upp det med min läkare på tisdag, har en annan läkare då och hoppas hon vill ge mig starkare värktabletter än alvedon och ipren som inte hjälpte något alls, sen ska jag fråga henne om svullnaden i min vänstra hand som fortfarande finn kvar, trots att jag tar sprutor varje dag med blodförtunnande, kanske det inte var en blodpropp ändå? läkarna trodde det då kontrastvätskan  inte gick ända upp längs armen  så det trodde jag hade en propp någonstans vid armhålan, men jag  tycker ju att svullnaden borde ha lagt sig nu då jag tar sprutor varje dag, magen ser ut som ett enda stort blåmärke det är inte vackert kan jag säga och skulle helst slippa dessa sprutor. jag vet att jag inte ska tänka så negativt men man måste nog släppa fram dessa känslor också för att bearbeta, jag lever en dag i taget och vågar inte planera för framtiden, men jag lever här och nu, och jag ska kämpa med de jag kan och hoppas att mitt immunförsvar tillsammans med alla behandlingar ska göra resten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gadgeten innehöll ett fel